Så var nattens – och årets – Oscarsfest slut och nu är det ett år till nästa gång. Vi började som vanligt på eftermiddagen med lite fika och aktiviteter. I år bestod aktiviteten av ett studeibesök på Arenans filmvisningsrum och vi fick se hur det såg ut där. Det påminde en smula om hur det är på mitt eget jobb, fast här handlar det bara om en salong. Tekniken är i stort sett densamma i alla fall.
Från Arenan fick vi sällskap av Frida som följde med hem på vidare aktiviteter under aftonen. Den som stod närmast på programmet efter Arenan var Oscarsdarten och i år blev det bara Jimmy och Fredrik som ställde upp och spelade. Det är ju ändå de båda som slåss om vem som skall ha vandringspriset hemma kommande period, så det var väl bra att de fick göra upp utan inblandning av oss övriga. Jag förde protokoll och räknade och det hela blev därmed en ganska snabb affär. Dock var det väldigt spännande eftersom det blev 5-5 inför ett avgörande slutspelsleg. Jimmy var först ner och hade gott om tid på sig att avsluta, men missade och gav Fredrik möjlighet att komma ikapp. Det slutade med en seger för Fredrik och Emeli lär visst ha hållit på honom för att slippa hitta en plats för pokalen där hemma ;). Grattis Fredrik!
Efter detta var det en paus medan jag lade sista handen vid maten, en historia som var lite mer invecklad än vanligt då Frida är vegan och därmed äter färre saker än ens Fredrik. Han hade dessutom missat att se till att jag fått all den informationen i förväg, genom att maila sig själv och inte mig. Ja, inget är omöjligt för en händig karl sägs det. Allt avlöpte bra trots allt och jag tror Frida var nöjd och dessutom hoppas jag att vi inte skrämt bort henne inför kommande års festligheter. Hon fotograferar tydligen dessutom och även om hon ingen Nikon har, kan hon ju vara med någon gång när vi är ute och plåtar i naturen…
Efter mat blev det lite mer att dricka och lite tilltugg för den som ville ha (popcorn) och vi fick även se en liten kortfilm som Fredrik hade gjort under den facila titeln Apan är Död!, inspelad i Borås djurpark. Sedan började OTRC sin utsändning och vi slötittade en smula på celebriteternas ankomst på den röda mattan (On the Red Carpet… OTRC). Det var mode och sånt såklart och en del människor såg okej ut, andra såg ut som, jadu vart hittade du den där trasan… Några få hade hittat den perfekta looken för aftonen. Daniel saknade Jennifer Hudsons dekollotage i år och fick nöja sig med andra, mer skrämmande kreationer.
George Pinocchio, eller ja Pennacchio, som var en av de som ledde programmet fick av oss äran att bli korad till galans mest lyfta ansikte (eller om han slipat sig med nollans sandpapper…) Kristin Chenoweth hade löst DET problemet med en Eulaliaknut i nacken som slätade ut alla eventuella rynkor.
Nå, alla paraderade förbi från mina favoriter från Les Misérables, Hugh Jackman, Anne Hathaway och Eddie Redmayne till gamla reliker som Christopher Plummer och färskaste tillskottet Quvenzhané Wallis, 9 år. En efter en tågade de förbi och plötsligt stod han där, Dustin Hoffman, tillsammans med en stabil dam. ”Och vem är det där bredvid honom?” undrade Daniel och jag fick in kvällens mest dräpande replik (japp, min blogg, mitt omdöme) ”Äsch, det är Hoffmans Äventyr...” Den repliken var mycket bättre än de flesta som Seth MacFarlane fick iväg som galans Värd senare under morgonen.
Vid denna tid hade Frida prudentligt nog dragit sig tillbaka och det var bara jag, Daniel och Fredrik kvar (Jimmy gick redan efter middagen). Därmed var hon förskonad från det mesta i humorväg under återstoden av natten och morgonen.
Galan började och eftersom Fredrik absolut hatar Star Trek, så inleddes naturligtvis galan med ett nummer inspirerat från just detta… Perfekt med andra ord (men egentligen var det urtråkigt). Den största behållningen från inledningen var att Channing Tatum dansade med Charlize Theron på ett mycket elegant sätt och att Seth MacFarlane sjöng tillsammans med de lite osannolika valen Daniel Radcliffe (Harry Potter) och en annan av mina favoriter Joseph Gordon-Levitt (Tredje klotet från solen, 50/50, The Dark Knight Rises mfl). Det gjorde de riktigt bra.
Fredrik och Filip gaggade som vanligt i studion, men avhöll sig i princip från att störa galan. Den som inte ville lyssna på dem i pauserna kunde ju stänga öronen, eller gå på toa under tiden. Helt klart är ändå att de inte har speciellt bra koll på vad som händer och sker och vem som är vem och vad som hör vart… Men de får säkert en god slant för att sitta där och spruta ner allt med champagne och prata strunt.
Priserna avlöste varandra under galan som sig bör och vi svenskar fick med några Oscars hem som ni säkert sett i tidningarna. Searching for Sugarman vann bästa dokumentär och vi fick med två gossar i ljudkategorin (Per Hallberg och Paul Ottosson). Roligt nog blev det för första gången som jag kan minnas oavgjort i en kategori och det var just Sound Editing där Hallberg och Ottosson fick en varsin Oscar med sig hem. Hallberg har två redan och detta var hans tredje. Inte illa. För övrigt kan jag säga att det bara hänt fem gånger tidigare att någon kategori haft två vinnare till följd av lika många röster.
Jag prickade in en och annan vinnare, men missade på några jag trodde var solklara. Så kan det gå, men Anne Hathaway fick i alla fall sin Oscar för Les Misérables och det var hon mycket väl värd måste jag säga. Hej och hå en sån fantastisk film detta var och när hela ensemblen intog scenen för ett medley fick man en snabb repris. Kommer väl snart på DVD hoppas jag så att jag kan köpa den (eller ska jag välja att ta den på Bluray tro?)
Fredrik var trött och sov en halvtimme mitt i galan, men missade väl inget viktigt. Det kändes på sitt sätt som om denna gala var lång och lite seg stundtals även om den lyfte då och då, som när Dame Shirley Bassey kom in på scenen och sjöng ledmotivet ur Goldfinger från 1964 med samma kraft och liv som för nästan 50 år sedan. Allt slutade omkring klockan sex på morgonen och då hade jag prickat in 12 rätt i mitt Oscarstips. Hur det gick för övriga har jag inte någon direkt aning om. Sämre, verkade det som, men det är ju inte så lätt.
Så när klockan närmade sig sju hade jag plockat ordning på det mesta och kunde gå och lägga mig hos Nemi som tyckte att nu får det nog vara bra med Oscar på ett tag husse!
Japp, det är ett år nu till nästa gång.
