April kom och gick och jag började arbeta igen. Det kändes både bra och tungt, men jag tror att jag sakta men säkert börjar bli bättre på alla sått. Visst, jag har fortfarande inte full rörlighet varken i armen eller i benet, men mer nu än för en månad sedan. Det jobbigaste är att stå och gå mycket och länge, men jag försöker få en och annan vilopaus och mina kolleger är noga med att säga åt mig att sitta, så jag kan nog inte klaga.

Helgen är naturligtvis den tyngsta biten, då det är många timmar under tre dagar, men det har fungerat hittills och jag blir ju inte sämre, så förr eller senare funkar allt igen. Katterna njuter av livet och av att våren är här och de kan vara ute på balkongen och ligga i solen och lata sig. Esther framför allt älskar att vara där ute och jag låter henne göra det ända till det börjar dra kallt in i lägenheten. Visserligen är det inglasat, men det känns ändå om kylan sätter in. Än har vi inte riktigt kommit till den punkt då det är varmt och skönt ute.

Jag har börjat köra bil igen och även om den trilskades så pass att det blev ett batteribyte, så känns det bra. Var till Säffle igår och träffade Gun för första gången i år och det var roligt. Hon och Madelen skulle varit hit, men det var alltid något i vägen och det blev inte. Men, nu när jag kan köra, så åker jag dit i stället.

Man innebär också att vi har sänkta öppettider för att spara timmar, så dagarna kommer nog att bli enklare frampå. Även om helgerna är lika långa så är det bättre på vardagarna, även fredagar. Vi får se hur det artar sig.

Ja, så lång tid har det nu gått sedan jag föll omkull och bröt mig. Tre månader. Tre månader av rehabilitering och återhämtning. Tre månader av en smula tristess och en längtan efter något annat. Om detta annat är att återgå till arbetet vet jag inte, men som det är nu känns det som en bra sak att det inte är lång tid kvar innan det är dags att återuppta allting och kanske nollställa tillvaron lite grand. Det kommer dock att ta lång tid innan jag är helt återställd och det kan ta upp till ett år och med tanke på att det hände 1 januari så är jag må hända inte helt okej förrän till nyår. Vi får se.

Läkaren hade inte mycket annat att säga än att det går framåt och ser bra ut. Armen är inte okej, men han tyckte att jag skulle ge den en tid till och i sämsta fall gör de en ny röntgen om det inte bättrar sig. Förhoppningsvis blir det bättre för varje dag, men det känns som om det går långsamt. Nå, Dr. Peter sade att man helst vill vara frisk igår, men det tar sin tid och han påpekade att det bara gått tre månader, trots allt.

Jag försöker gå lite promenader och det känns okej. Tar sin tid att ta sig runt, så klart, men jag gör vad jag kan. Bil kan jag köra, men den vägrade att starta idag, så något skit är det att ta hand om. Det får inte vara bra. Något måste ställa till det för en och så är det bara. Lagen om alltings osv…

Den tionde april skall jag i alla fall börja jobba igen, så får vi se hur jag mår efter första dagen tillbaka.

Helt plötsligt blev det mars och jag inser att jag aldrig uppdaterade bloggen under februari. Helt klart ett förbiseende från min sida, men jag har haft fullt upp med att återhämta mig från mitt benbrott. Jag skall inte klaga, visserligen, för det har gått väldigt bra och förhoppningsvis kommer jag att bli bättre och bättre för varje dag. Armen är visserligen ett litet problem ännu, men det kommer sakta det också.

Daniel har varit här i princip varje dag sedan jag kom hem och det är en otroligt snäll sak att göra. Vi har druckit elvakaffe måndag till lördag och sedan lunch och eftermiddagskaffe. Från den här helgen är han bara här sina ”vanliga” dagar och det innebär måndag, onsdag och fredag. Det ger honom några dagar att bara vara för sig själv också och mig med förvisso, även om det är trevligt med sällskap.

Vi var till doktorn för återbesök under februari och han var nöjd. Alls såg perfekt ut och han var nog lite imponerad över att jag gick för egen maskin utan hjälpmedel. Hans plan var att säga åt mig att sluta använda dem, men det hade ju jag redan gjort. Nästa tid hos honom är den 26 mars och jag räknar med att kunna gå dit för egen maskin om vädret tillåter. Sedan är det inte långt kvar till dess jag enligt planen skall börja arbeta igen. Vi får se. Jag skall försöka komma med ett par uppdateringar den här månaden :).

Ja, det är som det är, men det här året kunde definitivt ha börjat bättre än det gjorde. På vägen till jobbet efter Nyårskonserten från Wien, halkade jag och bröt lårbenshalsen. Höftfraktur heter det på fackspråk, men det är uppenbarligen samma sak. Det gick fort, den saken är säker och jag hann aldrig fatta vad som hände innan jag låg ner och hade ont. Det var gott om folk där, då det hände vid Arlandabussen på Drottninggatan och jag fick snabbt hjälp att komma upp och få sitta på en av bänkarna där. De ville ringa ambulans, men jag avböjde för att få chansen att känna efter lite. Ett par skulle förbi Filmstaden och lovade att gå in och berätta för kollegerna och det var ju snällt.

När bussen åkt insåg jag att jag inte kunde ta mig vidare och ringde Therese och sa att jag hade halkat och inte kunde jobba. Hon undrade om jag kunde röra benet och jag försökte, men det kändes konstigt, så hon trodde det var av (och det hade hon rätt i). Edwin erbjöd sig att komma och hjälpa mig och även Emilia dök upp, men det gick inte på något sätt att få mig till bilen, så Edwin fick helt enkelt ringa 112. Hej å hå, men så är det ibland. Det gick att få mig på båren utan större smärtor, tack vare en ”pipa” som innehöll en massa gott att få i sig och som gjorde mig lite borta ärligt talat.

På akuten konstaterades fraktur efter röntgen och det var bara att acceptera att detta skulle innebära någon form av operation. Min mardröm började bli verklighet, men det fanns inget alternativ fick jag veta, så vad gör man. Hamnade på den enda lediga plats som fanns kvar på ortopeden i alla fall och resen är nu historia. Två titanskruvar i benet har och och allt sitter fast igen. Tre månaders sjukskrivning och så får vi se hur allt går. Jag fick en spricka i armen också, så jag kan inte gå på kryckor och har därför ett gåbord att använda. En hög rollator med ett litet bord längst upp är väl enklaste förklaringen.

Har i morgon varit hemma i tre veckor redan och klarar mig utmärkt. Daniel och Zarina hjälper mig och det känns tryggt. Han är här nästan varje dag i veckan och idag har de varit här båda två. Z har dammsugit och diskat och gjort fint och Daniel har slängt skräp. Sedan fick vi mat signerad La Bäckström och det var en mycket god Korv Stroganoff. Har haft besök från jobbet också. På lasarettet dök Felicia upp och sedan Simon och slutligen Emilia, Sandra och Edwin. Självklart kom mor och Lennart också liksom D och Z. Hit kom Therese och även Lars och Lennart och idag kom Simon. Mor och Lennart har varit här två gånger.

Har ingen hemtjänst för det behövdes inte. De kom och gick utan att behöva göra något så jag sade upp den efter några dagar. Jag har larmet kvar dock och skall ta bort det om en liten tid. Alla extrautgifter täcks av min AFA försäkring från jobbet, men det kommer att ta en tid innan jag får något från Försäkringskassan så jag får se om jag klarar det eller behöver låna av mor… Typiskt, men mina reserver är snart slut och så är det bara. Tyvärr.

Så allt jag kan göra är att träna. Återbesök 13 feb med röntgen dagen innan. Stygnen är redan tagna och allt såg fint ut där. Jag gör så gott jag kan så får vi se vad som händer framöver. Detta var ett äventyr jag gärna hade varit utan.

Så är 2024 i princip över och vi kan fundera på vad som hände det här året. Inte mycket, ur min synvinkel, men å andra sidan är det ofta så. Har världen förändrats? Absolut, men jag har ingen aning om hur det påverkar mig eller andra. Trump vann igen och har fyra år på sig att avsluta sin karriär som president och hur det påverkar oss får vi se. Vi är med i NATO nu och det var vi inte tidigare. Får se om det påverkar. Putin är kvar och lär vara ett tag till och livet går vidare.

Julen kom och gick och jag är förkyld. Hela ledigheten åt helvete och jag har bestämt mig för att detta var sista året som jag ansträngde mig för att ha lite mysigt. Nästa år blir det ingen skinka och ingen specifik julmat, det går bra ändå. Vill man ha lite mysigt på kvällen går det lika bra med ett par varma mackor och då slipper man ha rester i flera veckor i kyl och frys.

Katterna verkar på bra, speciellt Esther som definitivt har ändrat sig sedan jag och Daniel lyckades få henne till veterinären och bli klippt över ryggen. Nu går det att klappa henne och hon spinner och ser lycklig ut. Det är henne väl unt, den lilla mysgumman. Låt oss få några år tillsammans utan ont och utan rädsla, så är vi alla glada. Malva är ju så pass lugn nu att hon till och med kan ligga kvar i sängen bredvid mig om jag inte skrämmer henne genom att röra mig för hastigt. Så det är ju bra. Uma är som vanligt en pappagris.

På jobbet är det mesta sig likt, även om jag inte har varit där på en dryg vecka. Nästa pass är nyårsafton och då har jag sagt att jag skall vara frisk så det är bäst att det stämmer. Det är inte roligt att vara förkyld. Låt oss se hur det går och hur 2025 ser ut att bli.