Ja, det är inte bara Julen som varar så länge. Tydligen är Covid här för att stanna och vi har nu haft stängt sedan slutet av november och frågan är om det finns ett slut i sikte. Självklart gör det så, naturligtvis, men det känns som om inget händer. Än så länge har jag jobbet kvar i alla fall och jag måste hoppas och tro att det fortsätter så. En dag öppnar vi igen och då måste alla vara redo. Jag vet att det finns människor där ute som är väldigt sugna på att gå på bio. En och annan träffar jag på stan eller i andra sammanhang och tydligt är att jag är känd nog för att folk pratar bio med mig och det känns riktigt roligt.

Katterna njuter dock eftersom jag är hemma hos dem hela tiden. Visserligen var inte Esther så väldigt mjuk och gosig när vi skulle till veterinären för några veckor sedan, men det är smällar man få ta. Jag får ta, i det här fallet. En tur till farbror doktorn och en penicillinkur var vad som skedde tack vare ett rejält bett i tummen. Det är läkt nu och Esther har funnit sig till rätta igen, trots två utdragna tänder. Värsta är att jag måste dit med Malva igen för samma sak. I alla fall för att kontrollera tänderna. Ser inte fram emot det nu när hon är så lugn och go, stackaren.

Ja, på lördag är det Påskafton och det blir väl stilla och lugnt, kan jag tro. Tänkte gör mig en Janzon och har frågat Daniel och Jimmy om de vill dela den med mig. Svaret var väl ja, men Jimmy är osäker på om han kan komma då han troligen har Loke över helgen. Vi får se. Daniel dricker säkert upp Jimmys andel av ölen i så fall. Jag skall inte ha så mycket eftersom jag tänker på vikten. Har faktiskt tappat sju kilo av de tjugo jag försöker bli av med. Inte så illa, trots allt.

Om bara Covid försvann lika enkelt…