I natt fick jag nyheten att förste man på månen lämnat oss för en sista resa in i det okända. Neil Armstrong skrev historia när han den 21 juli 1969 satte foten på månen som första mänskliga besökare. Jag har inget eget minne vad jag vet av just den månfärden, men väl en av dem i alla fall. Det var på den tiden innan mor och far gick skilda vägar och vi bodde på Lärkängen och pappa satt vid TV:n och ropade på mig att komma och titta. ”De har varit på månen” sa han och jag minns som det var igår de polkagrisrandiga fallskärmarna och den lilla plåtburken under som visades på rutan. Kan ha varit Apollo 15 eller 16 kanske, men minns bilderna gör jag.

Likaså minns jag att jag och mor satt uppe sent som tusan hemma hos mormor och morfar för att kolla på en månfärd och det bör då ha varit Apollo 17, den sista av dem. Jag minns en man som hade en månglob framför sig på vilken han pekade och babblade och pekade mera. Jag var alldeles för liten och trött för att ta in något av detta, men av alla i min umgängeskrets är jag den enda som har egna minnen av månfärderna. Ja, Lennart på jobbet i och för sig för honom får jag ju räkna dit också. Han har ju dessutom träffat alla dessa astronauter – utom just Neil Armstrong.

Nu är det försent att träffas och omvärlden minns den Förste i sina nyhetskommunikéer. Vem var nr två? Ja vi i Värmland vet ju det eftersom Edwin Buzz Aldrin är härifrån, men siste man på månen var… ?? Någon som vet? Eugene Cernan och honom har Lennart träffat vet jag, liksom Scott Carpenter, en av de idag två levande ursprungliga sju astronauterna (The Mercury Seven), den andre är John Glenn.

Så är det. Gör som Armstrongs släktingar önskar och nästa gång ni kollar upp på månen, skänk en tanke till Neil, han kanske sitter där uppe och vinkar till oss.

Neil Armstrong: 1930-08-05 — 2012-08-25, Requiescat in pace

Här min egen tribut: To the Glorious Moon, Opus 157

Egentligen gör jag nog inte det, men nu är det gjort och det blev nog bra. Flytta runt på saker hör inte till vardagen och är rubriken till trots inte min favoritsysselsättning och hade det inte varit för att studion blev större än jag förväntat mig, så hade jag låtit bli. Det som var bibliotek/gästrum är nu bibliotek/studio och om jag till äventyrs får nattgäster (har inte haft det sedan Sundsvall brann) så finns soffan eller tältsängen att tillgå. Gästsängen skall åter upp på vinden – där det skall städas. Allt man gör får effekter längre fram. Suck.

Måste dock tillstå att det verkar bli bra att ha studion där sängen stod. Där är den inte i vägen och den kan stå framme hela tiden (vilket inte heller var meningen från början). Ack ja, man får väl inte vara sämre än att man ändrar sig. Mest synd är det dock om Nemi som nu inte har sitt favoritgömställe kvar och för att göra saken värre fick jag flytta lådan som stod under gästsängen till under min egen så där får hon nog inte heller plats längre. Stackars lilla katt. Vart ska hon nu gömma sig när jag dammsuger?

Dammsuga blev dock lättare att göra också i och med omflyttningen, så jag ska nog vara nöjd jag… punkt.

Noterade för övrigt att en sådan, hm, komplicerad (?) person som jag lägger märke till saker som andra inte ens skulle bry sig om även om det marscherade upp och dansade framför dem. Såg i The Times att Jeffrey Boswall gått bort och fick genast gamla goda minnen tillbaka. ”Vem fan är Jeffrey Boswall” kan jag höra er alla säga därute, men det skall jag tala om för er nu. Han var ornitolog och naturfilmare och prodcerade en mängd TV-program för bl a BBC i ämnet. Dessutom hade han ansvaret för avsnittet om ornitologi i Encyclopedia Britannica i mer än 25 år. Men det som jag känner honom för är samarbetet med Sture Palmér och Sveriges Radio som resulterade i en LP-samling på 14 skivor med alla Europas fåglars läten och som jag har i min ägo (den är jag stolt över).

Det tog mig lång tid att få pengar (på den tiden) att köpa denna samling, volym för volym, men slutligen hade jag den komplett. Det är antagligen min biologiärare i årskurs 7 som är orsaken till detta, Lars Erik Kaskija (stavades det så?), som hade denna samling och som tog med mig och några klass/skolkamrater ut på fågelskådning lite då och då under vårterminen. På hösten fick vi en ny lärare för Lars hade inte behörighet och då fick han ju inte vara kvar. Synd för han hade klassens uppmärksamhet och var dessutom oerhört kunnig. Jag minns inte ens namnet på efterträdaren eller något specifikt som han (tror jag det var i alla fall) lärde ut. Nej, inte ens vem vi hade i nian minns jag, bara Lars från hela högstadiets biologikurs. Lite märkligt kanske, men vad säger att en lärare som är behörig är en bra lärare? Inget alls, skulle jag påstå.

Nå, Jeffrey Boswall, frid över hans minne, är för alltid förknippad med Lars, Dybottnen och de övriga fågelskådarna i gänget och det finns ingen som överträffar hans sätt att läsa de latinska namnen på fåglarna som finns på skivorna… Gavia arctica (sagt med fantastiskt torr, brittisk accent). Det ni.

Nu ska jag dra ut till Biltema och se om jag kan fixa nåt så att jag får ström till studion. Vi hörs längre fram.

Ja nu är det inga korn jag hittat, men väl ett finstilt ”så här uppgraderar du till Sibelius 7”. Konstigt nog sa inte supporten något om detta utan trodde att det berodde på andra saker. Som tur var kollade jag om det räckte att göra som det stod, när jag väl hittade det, innan jag avinstallerade allt och körde om med version 7.1.2. Det fungerade.

Så allt jag behöver göra nu är att möblera om och köpa en ny dator. Det första är enkelt, det kan jag göra redan idag om så är, men det andra tar några månader innan det blir av kan jag lugnt säga. Jag undrar varför varje ny version av ett utmärkt program alltid måste kräva mer och mer och mer av hårdvaran. Det är inte för att använda programmet som ett mixerprogram jag har skaffat det, eller som ett samplingsbibliotek. Det är för den funktion som programmet ursprungligen gjordes, nämligen för att skapa notskrift och underlätta vid komposition, som jag har skaffat det. Jag behöver inte spela upp det hela på datorn (det låter inte speciellt bra heller 40 gb samlingar till trots) utan det kan jag göra på annat håll, eller genom en export till Cubase.

Någon påstår att man aldrig är helt nöjd för när man är det så hittar man något nytt att klaga på i alla fall.

Under alla omständigheter tror jag att jag hittade en funktion att hindra programmet från att läsa in hela biblioteket vid uppstart utan bara om jag vill använda det. Det sparade lite resurser. Om jag vill lyssna har jag en hel synthesizer att använda, färdig att koppla in via USB/Midi, vilket i princip inte kräver något alls av datorn. Så, det är ingen panik varken att köpa ett externt och häftigt ljudkort eller en ny dator. Jag hinner. Skaffade ett par nya högtalare dock för ett par hundra. De lät lite bättre än de för 99, kanske för att det var Creative och att de kan ljud, eller kanske för att ljudkortet också är från samma tillverkare.

Det enda jag börjar få ont om nu är USB-portar… Mus, tangentbord, liten numpad, nätverkskort (trådlöst), keyboard, midianslutning, Steinbergnyckel… Nå, huvudsaken är väl att det fungerar som det ska – ett tag till.

Vi höres.

Det enda som ändras är versionsnumret, men problemen kvarstår år efter år, gång efter gång. Jag talar om det ultimata musikprogrammet, nämligen Sibelius. Jag har ägt en licens av det sedan det var nytt i princip, version 1.4 och har sedan dess inköpt varje uppgradering som släppts, den ena häftigare än den andra.

Nu är det bara det att varje gång jag uppgraderar uppstår det problem med registreringen av sagda program. Det går inte att registrera sig och då har man bara några dagar på sig innan programmet är värdelöst och inte går att använda för än det blivit registrerat ordentligt.

Är inte detta märkligt? Varje gång. I regel påstår servern att jag har en nyare version än vad de känner till och detta förstår jag inte riktigt, såvida inte återförsäljaren måste tala om varje gång de säljer en uppgradering och till vem. Det brukar i regel lösa sig, men är oerhört irriterande när man sitter med sitt nyinstallerade inköp och allt bara krånglar. Visst jag kan skita i det ett par veckor, men efter 15 dagar kan jag inte fortsätta jobba med det.

Bävar för att installera det på dator nr två, det vill säga min vanliga dator. Studiodatorn är nummer ett när det gäller den här typen av program. Enligt avtalet får jag ha Sibelius på fler datorer om jag inte använder dem samtidigt och det gör jag inte. Finessen är att jag kan arbeta med det på en dator och sedan omvandla utskrifter till pdf och annat kul på den andra datorn. Skriva ut på papper kan jag göra från alla datorer i huset, men det är inte poängen.

Nå, Emeli, det kan ju bara bli värre… Detta är fruktansvärt IRRITERANDE.

Just det… Internet funkar ju inte som det ska på studiodatorn heller eftersom den inte har ett trådlöst kort så det får jag fixa på måndag. Just nu lånar jag den andra datorns anslutning…. Suck.

Inte för att det blev mycket utrymme att röra sig på när allt kom på plats (det finns fortfarande saker som skall flyttas bort), men det blev ganska bra i alla fall med hemmastudion. Tack Lennart för hjälpen och tack Daniel för hjälpen med det runt omkring.

Det blir bättre längre fram. Här kan ni se hur det blev i alla fall. På ett ungefär…

Hemmastudion tog mer plats än jag trodde…