Nu har det gått ett år sedan Corona började ge rubriker i media och det är inte över ännu. Om tre veckor är det ett år sedan vi stängde Filmstaden på grund av detta och vi var då stängda i 4 månader. I slutet av november åkte vi på att stänga igen och när vi kliver in i mars är det fortfarande inget garanterat datum för återöppning, så det blir totalt minst ytterligare 4 månader stängt. Av tolv är det åtta vilket är två tredjedelar av året. Vad är detta för skit egentligen?

Som om det inte räcker så får man ju inte den lön man borde ha om vi kunde haft normalt öppet, med bra filmer och gott om gäster. Fast, det kunde säkert vara värre och ingen lön och inget jobb att gå tillbaka till, så det är väl bäst att vara tyst. Katterna tycker ju att det är bra, förstås, då jag är hemma hos dem för det mesta. Frågan är vad de tycker när vi öppnar upp och jag är borta flera timmar vissa dagar. Kanske tycker de att det är skönt att få busa utan mig, men jag skulle tro att de spenderar den mesta tiden med att sova. Som de redan gör.

Problemet är att det inte går att träffa folk som vanligt heller. Pappa fyllde 80 år men det fanns ju ingen möjlighet att gratulera annat än över telefonen. Firande får vi ta senare, när nu det blir. Vid åttio vet man inte hur dagen ser ut heller och vad man orkar – om något. Vi får helt enkelt se fram emot att allting lättar och att de idioter som inte respekterar reglerna lär sig eller trillar dit själva och hamnar i respirator. Idioter finns det gott om och det kan göra gott att gallra lite bland dem.