Ja, så lång tid har det nu gått sedan jag föll omkull och bröt mig. Tre månader. Tre månader av rehabilitering och återhämtning. Tre månader av en smula tristess och en längtan efter något annat. Om detta annat är att återgå till arbetet vet jag inte, men som det är nu känns det som en bra sak att det inte är lång tid kvar innan det är dags att återuppta allting och kanske nollställa tillvaron lite grand. Det kommer dock att ta lång tid innan jag är helt återställd och det kan ta upp till ett år och med tanke på att det hände 1 januari så är jag må hända inte helt okej förrän till nyår. Vi får se.

Läkaren hade inte mycket annat att säga än att det går framåt och ser bra ut. Armen är inte okej, men han tyckte att jag skulle ge den en tid till och i sämsta fall gör de en ny röntgen om det inte bättrar sig. Förhoppningsvis blir det bättre för varje dag, men det känns som om det går långsamt. Nå, Dr. Peter sade att man helst vill vara frisk igår, men det tar sin tid och han påpekade att det bara gått tre månader, trots allt.

Jag försöker gå lite promenader och det känns okej. Tar sin tid att ta sig runt, så klart, men jag gör vad jag kan. Bil kan jag köra, men den vägrade att starta idag, så något skit är det att ta hand om. Det får inte vara bra. Något måste ställa till det för en och så är det bara. Lagen om alltings osv…

Den tionde april skall jag i alla fall börja jobba igen, så får vi se hur jag mår efter första dagen tillbaka.