Äntligen

Ja, efter sex månader så får vi äntligen lov att öppna igen. Från och med i morgon visar vi film för max femtio personer per salong. Det är ju visserligen bara två salonger som vi kan få in så många i, eftersom vi spärrar av rader igen. Men det är något i alla fall. Senast vi visade film var i slutet av november, Det är ett tag sedan och vi har fått många bud om när vi öppnar igen. Först i början av februari och sedan framflyttat gång på gång på gång. Nu tror inte ens jag att vi flyttar datumet igen eftersom det är i morgon.

Ska bli intressant att se hur det är att jobba nu när man har vant sig vid en lugnare dag med katterna. Nu blir det tider att passa och inte lika fritt som tidigare. Vi har ju inte haft någon närvaroplikt den här gången, så jag har knappt satt min fot på Filmstaden den senaste tiden. Jag har visserligen haft några teknikpass tillsammans med Lennart, men det är allt. Idag skall jag in och ta hand om affischeringen, men det är också allt. Vi som egentligen ska jobba idag behövde inte komma in, men det känns bra göra en sista koll på allt innan vi öppnar i morgon.

Det är först på fredag som jag jobbar normalt igen. Vi har ett möte på torsdag em, men det är bara två timmar. Fredag är också dagen då jag får min första vaccinering. Det är bra tajming på det, då jag helst inte vill jobba bland folk utan skydd. Så vi får se när jag skall ha den andra. Till dess får jag väl hålla mig undan en smula.

Kylig vår

Så har ännu en månad passerat och ingen större ljusning i sikte. Visserligen börjar folk få vaccin, men jag är väl längst ner på listan eftersom jag inte är gammal nog eller sårbar nog. Det är väl bara att vänta, även om jag gärna hade fått min dos innan vi eventuellt öppnar igen. Om vi gör det. Många bud har passerat, men inget har blivit av. Ännu.

Våren lär ska vara här, men det är fortfarande ganska kylslaget. Det ser så härligt ut ute, men när man väl befinner sig utomhus, då önskar man sig både handskar och halsduk vissa dagar. Jag går mina promenader i alla fall och försöker härda ut. I morgon skall det föreställa vara Valborgsmässoafton och Vintern Ra kanske stämmer, men det är ändå kallt.

Katterna njuter dock av solen på balkongen och det är skönt att se att de har det bra. Både jag och Esther har hämtat oss från besöket hos veterinären och jag funderar på när det är lämpligt att försöka få dit Malva igen, så att hon får sina tänder kontrollerade. Jag har ingen större lust då hon helt klart var panikslagen senast och mycket stressad. Problemet är väl att hon måste di. Tyvärr.

Jag har tagit beslutet att lägga ner min Londonsida också, så den finns inte mer. Däremot går det att läsa resebloggen på london.3a-konsult.se/reseblogg för den som så önskar. En dag kanske jag gör en ny sida, vem vet.

… än till påska.

Ja, det är inte bara Julen som varar så länge. Tydligen är Covid här för att stanna och vi har nu haft stängt sedan slutet av november och frågan är om det finns ett slut i sikte. Självklart gör det så, naturligtvis, men det känns som om inget händer. Än så länge har jag jobbet kvar i alla fall och jag måste hoppas och tro att det fortsätter så. En dag öppnar vi igen och då måste alla vara redo. Jag vet att det finns människor där ute som är väldigt sugna på att gå på bio. En och annan träffar jag på stan eller i andra sammanhang och tydligt är att jag är känd nog för att folk pratar bio med mig och det känns riktigt roligt.

Katterna njuter dock eftersom jag är hemma hos dem hela tiden. Visserligen var inte Esther så väldigt mjuk och gosig när vi skulle till veterinären för några veckor sedan, men det är smällar man få ta. Jag får ta, i det här fallet. En tur till farbror doktorn och en penicillinkur var vad som skedde tack vare ett rejält bett i tummen. Det är läkt nu och Esther har funnit sig till rätta igen, trots två utdragna tänder. Värsta är att jag måste dit med Malva igen för samma sak. I alla fall för att kontrollera tänderna. Ser inte fram emot det nu när hon är så lugn och go, stackaren.

Ja, på lördag är det Påskafton och det blir väl stilla och lugnt, kan jag tro. Tänkte gör mig en Janzon och har frågat Daniel och Jimmy om de vill dela den med mig. Svaret var väl ja, men Jimmy är osäker på om han kan komma då han troligen har Loke över helgen. Vi får se. Daniel dricker säkert upp Jimmys andel av ölen i så fall. Jag skall inte ha så mycket eftersom jag tänker på vikten. Har faktiskt tappat sju kilo av de tjugo jag försöker bli av med. Inte så illa, trots allt.

Om bara Covid försvann lika enkelt…

Tar det aldrig slut?

Nu har det gått ett år sedan Corona började ge rubriker i media och det är inte över ännu. Om tre veckor är det ett år sedan vi stängde Filmstaden på grund av detta och vi var då stängda i 4 månader. I slutet av november åkte vi på att stänga igen och när vi kliver in i mars är det fortfarande inget garanterat datum för återöppning, så det blir totalt minst ytterligare 4 månader stängt. Av tolv är det åtta vilket är två tredjedelar av året. Vad är detta för skit egentligen?

Som om det inte räcker så får man ju inte den lön man borde ha om vi kunde haft normalt öppet, med bra filmer och gott om gäster. Fast, det kunde säkert vara värre och ingen lön och inget jobb att gå tillbaka till, så det är väl bäst att vara tyst. Katterna tycker ju att det är bra, förstås, då jag är hemma hos dem för det mesta. Frågan är vad de tycker när vi öppnar upp och jag är borta flera timmar vissa dagar. Kanske tycker de att det är skönt att få busa utan mig, men jag skulle tro att de spenderar den mesta tiden med att sova. Som de redan gör.

Problemet är att det inte går att träffa folk som vanligt heller. Pappa fyllde 80 år men det fanns ju ingen möjlighet att gratulera annat än över telefonen. Firande får vi ta senare, när nu det blir. Vid åttio vet man inte hur dagen ser ut heller och vad man orkar – om något. Vi får helt enkelt se fram emot att allting lättar och att de idioter som inte respekterar reglerna lär sig eller trillar dit själva och hamnar i respirator. Idioter finns det gott om och det kan göra gott att gallra lite bland dem.

Ett år med nya katter

Så har årets första månad passerat och Donald Trump är nu inte längre president, trots att de idiotiska demokraterna fortsätter att sätta strålkastaren på honom genom den riksrätt som de aldrig kommer att kunna fälla honom i. Bättre hålla käften och vara tysta. Men så kommer det inte att bli och Trump kommer att dominera i många, många år till och förstöra livet för miljoner människor. Men, jag orkar inte bry mig längre.

Uma och Malva har nu bott ett år hos mig och de verkar trivas väldigt bra. Tänk att lilla Malva låg och darrade under fotstödet vid musikstudion när hon väl blev utsläppt ur transportburen. Alldeles förstörd av rädsla var hon, men nu är hon hur kelsjuk som helst. Jag får helst inte lyfta henne eller komma för hastigt på, men i övrigt vill hon bli kliad och klappad och omtyckt och jag är inte sen att uppfylla detta. Även andra är tillåtna att klappa henne och det känns extra bra.

Esther busar och slåss med dem båda och alla jagar varandra runt lägenheten och jag kan inte se några tecken till att någon av dem inte trivs eller mår dåligt. Jag skall boka en tid för Ester hos veterinären nästa vecka och se till att hon får tänderna omskötta. Kanske behövs det dras ut några och det är väl bara att bita ihop (haha) och betala, då jag inte har en sådan försäkring på henne. Det har jag på de andra. Problemet är att jag inte klarar av att ge henne smärtstillande om det behövs efteråt, då jag inte är betrodd att röra henne mer än mellan öronen och under hakan och det bara i bland.

Hur som helst har vi det bra tillsammans här och jag ser fram emot flera år med dem alla tre. Malva måste också till veterinären och få sitt navelbråck opererat så snart det går, så är den saken också överstökad. Jag vill ju att katterna skall vara friska och glada. Skall även höra vad som gäller med vaccinationer, så att dessa är aktuella och förnyade där det finns behov. Så om grannarna där ovan gav tusan i att föra väsen varje dag, så skulle mitt liv vara perfekt.