Det har gått en dryg månad nu sedan jag blev ensam. Nemi och Lilly är ändå med mig och jag tänker på dem varje dag. Även på lilla Malin, trots att det är drygt tio år sedan hon lämnade mig. En katt finns kvar för alltid, så är det bara. Sakta kanske jag börjar vänja mig vid att jag inte har sällskap här hemma. Ingen som sover hos mig om nätterna och förvisso ingen som väcker mig klockan fem på morgonen heller. Det märks mest när jag kommer hem från jobbet och ingen möter mig i dörren och vill säga hej och få lite godis. Nej, det är allt bra tomt.

Vill jag ha en ny katt? Nya katter? Jo, så småningom kanske. Jag tittar lite då och då på Hemlösa Tassar i Karlskoga, katthemmet som jag stöttar. Det finns många fina katter där som ingen vill ha och kunde jag skulle jag ta dem alla. Framför allt känner jag starkt för Ester, en fin kisse som har varit mer än ett år på hemmet och ännu vill ingen ta hand om henne. Stackars lilla katt att vara oälskad och inte få ett eget hem. Men, jag vill vänta. Jag vill se hur det är att inte ha något som binder mig här hemma, för hur det än är så blir man bunden.

Jag behöver inte heller bekymra mig om kattvakt i fall jag skulle resa någonstans. Fast nu blir det inga resor på ett tag, naturligtvis. Så är det att nu när jag kan resa, då finns det inga pengar kvar. De gick åt till katternas sista tid på jorden och det var väl spenderade slantar, även om jag inte fick ha dem kvar hos mig. Nej, jag saknar dem båda väldigt mycket. Varför de skulle försvinna för mig med så kort tid emellan kan jag inte heller förstå. Det var knappt två månader från Lillys bortgång som Nemi fick sova. Nu har jag dem i minnet så får vi se vad som händer längre fram.