Eller fader min, kanske jag skulle säga. Första dagen på min semester fick jag veta att han lagts in på sjukhuset under natten för att han hade svårt att andas. Inget som inte gick att åtgärda, men i alla fall. Jag besökte honom samma kväll för att se hur det stod till och jodå, det kunde vara värre. Sedan blev det värre – tydligen. Efter femtioen (51) dagar, varav majoriteten på avdelning 33, njurmedicin, fick far komma hem igen i tisdags. Nu med insulin att injicera själv varje morgon och med schemalagda dialyser tre dagar i veckan. Nå, det kunde vara värre. Eller?

Det var uppenbarligen så att det inte ens var säkert att han skulle ta sig igenom allt, men det tror jag inte att han ens förstod själv och nu, efteråt, så kan vi kanske smälta det, även om ingen av oss andra visste att han låg risigt till. Mycket hände där, bland annat ett blödande magsår som orsakade ultralågt blodvärde, något som många inte tar sig igenom tydligen. Far var dock seg och stark och bara ett par dagar efter så var han pigg som en mört – hur pigg en mört nu är.

Så, i tisdags fick han komma hem igen och det var inte en dag för tidigt. Nu får vi hoppas att det inte blir några komplikationer utan att allt får gå sin gilla gång. Att resa till Karlstad tre dagar i veckan är naturligtvis inte kul och att att ligga fyra timmar på rygg medan dialysmaskinen drar runt blodet är nog bland det långtråkigaste han kan tänka sig. Men, men… Jag var dit som hastigast i morse med en nyinköpt radio och ett par hörlurar, så även om det är tråkigt, kan han lyssna på musik och skitprat medan han väntar på att få åka hem igen. Taxi sköter detta och allt han behöver göra är att åka med fram och tillbaka.

Vi får boka in en fika också, han och jag, så att vi kan ses utan att känna av sjukhusmiljön, för den är då sannerligen inte uppmuntrande för någon. Nej, det skall fan vara sjuk – men det kunde vara värre. I USA har man inte råd att vara sjuk för där kostar det betydligt mer än 100 kronor dagen om man blir inlagd. I minuten skulle jag tro. Fy. Så, vi skall väl vara glada att det är som det är och nu kan allt bara bli bättre. Förr eller senare får han göra dialysen hemma i stället och slipper resorna. Alltid något att se fram emot. Inte sant?