104 dagar

Ja, så lång (eller kort) tid klarade jag mig utan katt. Nemi lämnade mig den 11 oktober och igår, den 23 januari, flyttade en ny katt in hos mig. Hon heter Malva och är mycket blyg och orolig. Hon har inte levt ett gott liv fram till nu, utan har tillbringat sin första tid utan hem och resten av den på ett jourhem för hemlösa katter. Där har hon väntat på någon som vill älska henne och ta henne som sin egen och ge henne ett för-alltid-hem. Den personen blev jag.

Så jag hälsade på henne och bestämde mig för att hon skulle bli min. Det var en lång resa tid och lika lång hem, nästan två timmar i varje riktning och som tur hade jag Daniel med mig med GPS:en i högsta hugg. Den visade sig vara korrekt på metern och det må jag säga var fantastiskt. Så vi träffade Malva, som för tillfället var enda katten där (utom de sex som tillhörde de som hade jourhemmet) och hon såg mycket tveksam ut när vi steg in för att hälsa. Daniel frästa hon åt, haha, men jag gick aldrig så nära att hon gjorde så mot mig. Jag höll mig lite på avstånd och pratade med henne och det var inget svårt beslut att låta henne flytta hit.

Så nu har det gått en dryg vecka och hon har varit på veterinärkoll och allt var som det skulle. Hon har tydligen ett litet navelbråck som bör opereras framöver, men det är inte akut utan det kan göras om ett år, kanske. Det gjorde att jag fick lite rabatt på henne, men hon är värd varje krona och de som sköter hemmet är också värda varje krona jag donerar till deras fantastiska verksamhet.

Lilla Malva har bott här ett dygn nu, men är fortfarande rädd och har gömt sig i musikrummet. Där får hon vara tills hon blir modig nog att komma fram. Där finns allt hon behöver, inklusive mat, vatten och låda. Jag är inne och pratar med henne då och då, men hon ligger bara stilla och tittar på mig och ser ut som om hon inte vet hur hon skall göra. Nå, jag har även bestämt mig för att adoptera en kattkompis till henne och henne kanske jag kan hämta på söndag eller under veckan. Det skall nog underlätta allting och jag vet att hon är kelen i alla fall, så jag får en katt att pussa och krama till att börja med – men sedan kommer Malva att släppa på allt och bli lika go hon. Den saken är jag säker på. Jag har inte bråttom, så hon får ta all tid hon behöver på att bli hemtam här hos mig. Nu är jag i alla fall inte ensam längre och det känns faktiskt bra.

Saknaden efter Lilly och Nemi kommer aldrig riktigt att gå över och jag saknar fortfarande Malin efter snart elva år. Så är det med katter. De tar ens hjärta och stannar där för alltid.

Ett år har gått

Då var det här året slut och det är dags att summera. Det finns inte så mycket att se tillbaka på kanske, men några saker står väl ut i alla fall. En trevlig resa till London exempelvis, med ”alla”. Fredrik, Claes, Zarina och Daniel följde med mig på 10 dagar i den fantastiska staden, där vi hade skoj och bra väder hela tiden. Inte illa och vi fick träffa både Gino, Grant och vår baronessa, Tracey. Nu dröjer det till nästa gång, men tillbaka skall i alla fall jag någon gång.

Ny bil blev det också. Den gamla Saaben hade gjort sitt och blev ersatt av en Volvo. Ja, jag som inte ens gillade Saab frän början tyckte det var lite synd att byta märke, men då bilen inte längre tillverkas, då är det inte mycket att göra. Så det blev en Volvo V50 och jag får lov att säga att jag är nöjd med den. Vi gjorde en tur till kusten jag, Daniel och Zarina och det var inga problem alls. Såg hällristningar i Tanum och käkade räkor i Smögen och sedan tog vi oss hem igen.

Så blev Lilly dålig och fick sluta sina dagar… Det fattades fyra dagar till födelsedagen när det inte gick längre. Njursvikt och det kan man inte bota sade veterinären. Så det var lika bra för henne att hon fick sova och slippa ha ont och må dåligt. Jag saknar henne så mycket och de nästan 16 år vi fick tillsammans kommer alltid att vara fina minnen. Nemi och jag kämpade vidare, men plötsligt blev även hon sjuk. Varför vet jag inte och det lär jag inte heller få veta. Bara två månader senare, 11 oktober (på Jimmys födelsedag) fick jag ta farväl även av henne. Livet kändes inte rättvist då.

Så nu har jag inga katter längre, utom en mjukiskatt från Ikea som heter Gullrumpa. Hon säger inte mycket och jag behöver inte städa kattlådan eller köpa kattman åt henne. Så vi får väl se vad 2020 har i beredskap när det gäller fyrbenta kompanjoner. Det finns massor där ute och kanske även en eller fem till mig också. Vi får som sagt var se. Jag har i alla fall inte ätit en enda godisbit på hela 2019 och det får väl amses vara en prestation.

Kattlös Jul

Ja nu är Julen här och alla tomtarna myser. Jag tror inte att de fryser, för ute är det varmt och regnigt. Ingen snö och julkänslan vill inte infinna sig. Det finns andra orsaker till det också, naturligtvis och att jag inte har katterna kanske är det främsta av dem. För första gången på många, många år har jag en jul utan katt och det känns konsitgt. Alltid förr har de varit där och inväntat både godsaker och julkramar och pussar. I år är det tomt och dystert.

Traditioner är till för att brytas och jag har brutit två redan… Jag har inte bakat mitt vanliga julbröd, för det orkade jag inte och när tid ändå fanns, då kände jag att det inte var så viktigt. Sedan såg jag inte min julfilm igår och kanske ser jag den idag i stället. Nej, katternas frånvaro gör att saker inte känns likadant som tidigare. Vad som sker nästa jul, om jag lever, det vet ingen, men kanske har jag andra katter då vid min sida. Jag vill ju ha katt, den saken vet alla.

Så jag har firat lite stilla och idag har jag i alla fall ätit min jultorsk och den här gången fanns ingen fisktiggande katt på bordet. Skall göra köttbullar sedan och samma katt gillade ju även köttfärs och i år är bordet kattlöst. Tracey gav mig fyra julkulor i födelsedagspresent och på dem finns katterna. Två med Lilly och två med Nemi. De hänger nu längst uppe i granen som jag köpte på IKEA och där hänger de bra och på sätt och vis är katterna med mig, trots allt.

Sedan får vi se. Jag har redan kikat på nya familjemedlemmar hos Hemlösa Tassar och även om det inte blir Micha, Ester eller Malva, så blir det katter från Karlskoga med omnejd. Den saken är säker. God Jul!

Tyst det är i huset…

Det har gått en dryg månad nu sedan jag blev ensam. Nemi och Lilly är ändå med mig och jag tänker på dem varje dag. Även på lilla Malin, trots att det är drygt tio år sedan hon lämnade mig. En katt finns kvar för alltid, så är det bara. Sakta kanske jag börjar vänja mig vid att jag inte har sällskap här hemma. Ingen som sover hos mig om nätterna och förvisso ingen som väcker mig klockan fem på morgonen heller. Det märks mest när jag kommer hem från jobbet och ingen möter mig i dörren och vill säga hej och få lite godis. Nej, det är allt bra tomt.

Vill jag ha en ny katt? Nya katter? Jo, så småningom kanske. Jag tittar lite då och då på Hemlösa Tassar i Karlskoga, katthemmet som jag stöttar. Det finns många fina katter där som ingen vill ha och kunde jag skulle jag ta dem alla. Framför allt känner jag starkt för Ester, en fin kisse som har varit mer än ett år på hemmet och ännu vill ingen ta hand om henne. Stackars lilla katt att vara oälskad och inte få ett eget hem. Men, jag vill vänta. Jag vill se hur det är att inte ha något som binder mig här hemma, för hur det än är så blir man bunden.

Jag behöver inte heller bekymra mig om kattvakt i fall jag skulle resa någonstans. Fast nu blir det inga resor på ett tag, naturligtvis. Så är det att nu när jag kan resa, då finns det inga pengar kvar. De gick åt till katternas sista tid på jorden och det var väl spenderade slantar, även om jag inte fick ha dem kvar hos mig. Nej, jag saknar dem båda väldigt mycket. Varför de skulle försvinna för mig med så kort tid emellan kan jag inte heller förstå. Det var knappt två månader från Lillys bortgång som Nemi fick sova. Nu har jag dem i minnet så får vi se vad som händer längre fram.

Goa Nemibusen
Lilly-busen

Ensam och allena

Ja, mitt förra inlägg var glatt och positivt, men då visste jag inte att det skulle bli sämre. Att Nemi inte skulle vara med mig när halva oktober passerat och knappt det. Vad som egentligen hände får jag nog aldrig veta, men hon mådde väldigt dåligt det sista och det fanns inget annat alternativ än att låta henne sova.

Hon fick sitt drän insatt på måndagen efter att hon spenderat natten på Djursjukhuset och det skulle sitta i fem dagar. Så på fredagen var vi dit för att ta bort det. Daniel följde med, såklart, så att Nemi hade två vänner att stödja sig mot. Men veterinären tyckte att det skulle sitta ett par dagar till och alltså vänta till måndagen. Det var ju inte mycket att säga så Nemi fick åka hem utan att bli av med slangen, så som jag lovat henne.

Det är svårt att säga, men på sätt och vis kändes det som om hon gav upp lite då och var inte lika pigg och glad. Trots allt hade hon varit ganska pigg mitt i veckan och ätit och druckit och pratat med mig och så vidare. Spenderat tid i solen på balkongen och på alla sätt och vis varit som hon brukar. Men nu slutade hon att äta och på tisdagen hörde jag av mig och bad om råd. Vi skulle då vänta en dag och se hur det var då.

Så på onsdag ringde jag igen och de ville att jag kom in med henne. Veterinären som undersökte henne kunde konstatera att hon led av uttorkning och att hon gått ner 1,5 kilo sedan hon vägdes den söndag natt jag kom in med henne första gången. Från 7 kg till 5,5 kg. Detta var inte bra, sade hon och kunde påverka levern om inte annat. Dessutom var jag tvungen att lägga in katten, för jag kunde inte klara henne ensam hemma. Hon behövde dropp med vätska och näring.

Så jag fick lämna min gosiga ängel där över natten igen och följande dag väntade jag hela dagen på besked och när jag inte ville vänta längre så lyckades veterinären och jag ringa om varandra, såklart. Men jag fick prata med henne och det var samma som satte in dränet och hon kände ju Nemi sedan dess. Problemet var att hon inte åt och de fick inte igång henne, trots lite olika försökt. Dessutom mådde hon illa och dräglade, något som jag märkte redan på onsdag och som veterinären då trodde berodde på att hon var åksjuk. Nu föreslogs det att hon skulle få en sond för matning och om hon fick komma hem på fredag, var det inte raketvetenskap för mig att mata henne via denna. Så jag beslöt att de fick testa och så skulle vi höras på fredag.

Fredagen kom och den här gången ringde veterinären tidigt. Samma igen och det kändes ändå tryggt eftersom hon verkade kunna sin sak. Däremot funkade inte ens sondmatning och det var dags att ta det sista beslutet. Skulle det testas annat, eller skulle Nemi få sova och träffa Lilly igen (och Malin). Det fick bli det senare och klockan ett fick jag komma och ta farväl av min lilla, goa, älskade Nemi. Hon mådde jättedåligt, det kunde en blind se, så det var faktiskt skönt att veta att hon inte skulle lida längre. Så vi sade farväl och så fick det vara.

Så nu är jag ensam igen. Inga katter alls. Lägenheten är tom och tyst och ingen sover hos mig om natten och spinner. Ingen väcker mig klockan fem på morgonen och ingen sitter innanför dörren när jag kommer hem från jobbet. På det hela taget går det bra, men det känns tomt, faktiskt. Livet är sådant och nu skall jag vara utan katt ett år i all fall, så får vi se hur det blir sedan.

Pappas lilla goa katt trivdes bäst på golvet 🙂