Tyst det är i huset…

Det har gått en dryg månad nu sedan jag blev ensam. Nemi och Lilly är ändå med mig och jag tänker på dem varje dag. Även på lilla Malin, trots att det är drygt tio år sedan hon lämnade mig. En katt finns kvar för alltid, så är det bara. Sakta kanske jag börjar vänja mig vid att jag inte har sällskap här hemma. Ingen som sover hos mig om nätterna och förvisso ingen som väcker mig klockan fem på morgonen heller. Det märks mest när jag kommer hem från jobbet och ingen möter mig i dörren och vill säga hej och få lite godis. Nej, det är allt bra tomt.

Vill jag ha en ny katt? Nya katter? Jo, så småningom kanske. Jag tittar lite då och då på Hemlösa Tassar i Karlskoga, katthemmet som jag stöttar. Det finns många fina katter där som ingen vill ha och kunde jag skulle jag ta dem alla. Framför allt känner jag starkt för Ester, en fin kisse som har varit mer än ett år på hemmet och ännu vill ingen ta hand om henne. Stackars lilla katt att vara oälskad och inte få ett eget hem. Men, jag vill vänta. Jag vill se hur det är att inte ha något som binder mig här hemma, för hur det än är så blir man bunden.

Jag behöver inte heller bekymra mig om kattvakt i fall jag skulle resa någonstans. Fast nu blir det inga resor på ett tag, naturligtvis. Så är det att nu när jag kan resa, då finns det inga pengar kvar. De gick åt till katternas sista tid på jorden och det var väl spenderade slantar, även om jag inte fick ha dem kvar hos mig. Nej, jag saknar dem båda väldigt mycket. Varför de skulle försvinna för mig med så kort tid emellan kan jag inte heller förstå. Det var knappt två månader från Lillys bortgång som Nemi fick sova. Nu har jag dem i minnet så får vi se vad som händer längre fram.

Goa Nemibusen
Lilly-busen

Ensam och allena

Ja, mitt förra inlägg var glatt och positivt, men då visste jag inte att det skulle bli sämre. Att Nemi inte skulle vara med mig när halva oktober passerat och knappt det. Vad som egentligen hände får jag nog aldrig veta, men hon mådde väldigt dåligt det sista och det fanns inget annat alternativ än att låta henne sova.

Hon fick sitt drän insatt på måndagen efter att hon spenderat natten på Djursjukhuset och det skulle sitta i fem dagar. Så på fredagen var vi dit för att ta bort det. Daniel följde med, såklart, så att Nemi hade två vänner att stödja sig mot. Men veterinären tyckte att det skulle sitta ett par dagar till och alltså vänta till måndagen. Det var ju inte mycket att säga så Nemi fick åka hem utan att bli av med slangen, så som jag lovat henne.

Det är svårt att säga, men på sätt och vis kändes det som om hon gav upp lite då och var inte lika pigg och glad. Trots allt hade hon varit ganska pigg mitt i veckan och ätit och druckit och pratat med mig och så vidare. Spenderat tid i solen på balkongen och på alla sätt och vis varit som hon brukar. Men nu slutade hon att äta och på tisdagen hörde jag av mig och bad om råd. Vi skulle då vänta en dag och se hur det var då.

Så på onsdag ringde jag igen och de ville att jag kom in med henne. Veterinären som undersökte henne kunde konstatera att hon led av uttorkning och att hon gått ner 1,5 kilo sedan hon vägdes den söndag natt jag kom in med henne första gången. Från 7 kg till 5,5 kg. Detta var inte bra, sade hon och kunde påverka levern om inte annat. Dessutom var jag tvungen att lägga in katten, för jag kunde inte klara henne ensam hemma. Hon behövde dropp med vätska och näring.

Så jag fick lämna min gosiga ängel där över natten igen och följande dag väntade jag hela dagen på besked och när jag inte ville vänta längre så lyckades veterinären och jag ringa om varandra, såklart. Men jag fick prata med henne och det var samma som satte in dränet och hon kände ju Nemi sedan dess. Problemet var att hon inte åt och de fick inte igång henne, trots lite olika försökt. Dessutom mådde hon illa och dräglade, något som jag märkte redan på onsdag och som veterinären då trodde berodde på att hon var åksjuk. Nu föreslogs det att hon skulle få en sond för matning och om hon fick komma hem på fredag, var det inte raketvetenskap för mig att mata henne via denna. Så jag beslöt att de fick testa och så skulle vi höras på fredag.

Fredagen kom och den här gången ringde veterinären tidigt. Samma igen och det kändes ändå tryggt eftersom hon verkade kunna sin sak. Däremot funkade inte ens sondmatning och det var dags att ta det sista beslutet. Skulle det testas annat, eller skulle Nemi få sova och träffa Lilly igen (och Malin). Det fick bli det senare och klockan ett fick jag komma och ta farväl av min lilla, goa, älskade Nemi. Hon mådde jättedåligt, det kunde en blind se, så det var faktiskt skönt att veta att hon inte skulle lida längre. Så vi sade farväl och så fick det vara.

Så nu är jag ensam igen. Inga katter alls. Lägenheten är tom och tyst och ingen sover hos mig om natten och spinner. Ingen väcker mig klockan fem på morgonen och ingen sitter innanför dörren när jag kommer hem från jobbet. På det hela taget går det bra, men det känns tomt, faktiskt. Livet är sådant och nu skall jag vara utan katt ett år i all fall, så får vi se hur det blir sedan.

Pappas lilla goa katt trivdes bäst på golvet 🙂

Nästa katt till rakning

Som tur var är det inte mycket värre än rubriken antyder. Kunde ha varit och då hade jag varit kattlös nu. Ensam och allena. Däremot har det gått bra så långt och jag tror det löser sig. Det började igår med att Nemi blödde från någonstans kring magen och jag blev hemma från jobbet för att lösa detta. Det blev ganska uppenbart att jag behövde veterinär, så jag ringde den enda som hade öppet, dvs Djursjukhuset. Där fick jag lite råd och jag avvaktade för att se hur det hela utvecklades.

Ringde Daniel som kom och tog en titt också och så småningom bokade jag ändå en tid åt henne. Det verkade inte sluta. Då fick jag rådet att kolla lite runt fem, tiden var till efter sex nångång och om jag tyckte det verkade OK, då kunde jag ringa och avboka.

Nemi sov hela eftermiddagen och jag tyckte verkligen att allt var bättre så jag avbokade och vi fortsatte söndagskvällen med mer vila. Sedan började det bli värre, såklart. Plötslig låg hon i en pöl av blod och jag ringde igen för att få en tid snabbt. De ville ha en bild på magen om det gick, så jag ringde Daniel igen för assistans och bilden skickades in. Strax därpå ringde de och sade att blodet verkade utspätt, dvs det var mer än bara blod och jag bad att få komma in med henne.

Tiden sattes till 23 och jag och Daniel var där till dess, men då det fanns ett akutfall inne, plus en hund med diskbråck före i kön, så fick vi vänta. Det tog ända till halv ett innan vi fick komma in. Men Nemi var lugn och veterinären konstaterade att det antagligen var en böld det rörde sig om. Så Nemi fick stanna kvar och undersökningen skulle ske idag när de kunde raka henne och se ordentligt. Såret var inte så stort heller, men Nemi är ju överviktigt, vilket påpekades. Plus att hon har tandsten som bör tas bort.

Idag på förmiddagen ringde veterinären och sade att allt var klappat och klart. Nemi hade fått ett dränage som skulle sitta i till på fredag och det var bara att hämta henne. Så nu är hon hemma, med tratt kring huvudet och känner sig moloken. Dock kommer hon att bli bra, sade veterinären och det är huvudsaken. På fredag åker vi tillbaka för uttag av dränaget och så får vi höra vad de säger då. Till dess får vi försöka överleva med alla moment som skall till. Tvättning och pillertagning. Hej och hå, men älskar man sin katt så ser man till att det blir gjort.

Livet går vidare

Det har nu gått en dryg månad sedan jag och Nemi blev ensamma. Hon verkar ha lugnat sig lite grand och verkar inte lika orolig och jag, ja jag börjar väl sakta acceptera att jag bara har en katt i huset nu. Det är dock tomt eftersom Lilly var den mest synliga av de två, även om hon var minst i omfång. Kanske var det därför hon var med överallt. Satt på bordet när jag var i köket, satt på armstödet när jag satt i fåtöljen, satt vid datorn när jag var där och så vidare. Hon var där jag var och det är inte Nemi.

Alla katter är olika, det vet jag. Malin var annorlunda hon också och av henne fick man pussar – de andra båda blev pussade. Så vi får se vad som händer under hösten. Mörkret faller och när jag inte jobbar brukar jag då tycka det är mysigast att sitta i fåtöljen och läsa eller spela något enkelt spel. Nemis plats brukar vara i soffan eller under bordet och det har inte förändrats, utom att hon faktiskt sitter i knät nån minut då och då, vilket hon inte brukade göra innan vi blev ensamma.

Så lite har förändrats i hennes sätt också. Hon är mer pratsjuk och – vilket är en smula jobbigare – hon ylar gärna om natten när jag vill sova. Men det löser sig nog och en dag kommer jag att sakna hennes skränande också. Det vet jag. Men än så länge har vi varandra och jag hoppas det fortsätter så några år till.

Lilly har kommit hem igen

Nej, jag är inte galen, men det är sant det som står. Lilly är hemma igen och jag har placerat hennes lilla urna tillsammans med den efter Malin, så nu är de tillsammans igen. Det finns plats för Nemi också när det blir dags, men jag hoppas att det dröjer några år till. Så när det blir dags att dumpa mig i närmaste dike är det bara att strö katternas aska över och så är det bra med det. Enkelt eller hur?

Om två dagar är det Malins dag. Hon föddes den 1 september 1990 och blev nästan nitton år, lilla gumman. För tio år sedan fick hon somna in, men jag minns henne ännu. En katt glömmer man aldrig.