Då var tiden kommen för att ta farväl av lilla Esther. Hon har inte varit på topp den senaste tiden och vad som än gjorde henne sjuk har haft sin gilla gång. Från i maj, då jag först upptäckte att hon satt och vaggade fram och tillbaka med kroppen till idag, då hon inte ens stretade emot när jag lyfte in henne i buren. Hon hade magrat märkbart och hade svårt att gå. Låg mest och spann för sig själv, eller bara stirrade ner i golvet. Varje gång hon såg mig kom hon springande på ostadiga ben och strök sig mot mig, som för att säga att hon mådde dåligt och behövde tröst.

Jag kunde inte göra mycket själv och veterinären tyckte att jag hade tagit rätt beslut med tanke på hur som såg ut när jag kom dit. Trött och apatisk. Så hon fick sova och sitter nu vid Regnbågsbron och väntar, tillsammans med Malin, Lilly och Nemi. Vi kommer alla att gå över tillsammans en dag, men för dagen är Esthers saga slut. Sex år fick vi tillsammans och jag är glad över det. Hon var min Prinsessa, precis som sig bör.

Av det jag fick berättat av Hemlösa Tassar levde hon ett hårt uteliv och lät sig inte fångas hur enkelt som helst. Många kattungar har hon fött, kull efter kull och det sades att hon var mamma till samtliga svartvita katter i området. Stackars gumma. När jag först såg hennes foto på deras hemsida, kort efter att LIilly och Nemi lämnat mig, så kände jag att henne vill jag ha. Dessvärre var hon redan adopterad när jag hörde av mig i januari och det fick bli Malva i stället och sedan kom Uma några dagar senare. Om jag fått Esther från början hade jag kanske inte haft vare sig Uma eller Malva, så egentligen var det bra på sitt sätt.

Helt plötsligt var hon dock tillbaka och jag hörde av mig direkt och sa att jag ville adoptera henne också och det fick jag. Så hon blev en del av familjen och har varit både lätt och svår att handskas med. Det viktigaste är att jag älskade henne lika mycket som de andra katterna och jag kommer att sakna henne. Mycket.

Ja, det är kräfttider och den årliga kräftskivan är avklarad. Så är även hela augusti när det kommer till kritan och det gick fortare än vanligt. Av någon anledning. Allt har återgått till det vanliga på jobbet och det känns skönt. Det kommer att dröja lite nu innan nästa större film dyker upp så vi får chansen att andas lite och kanske se över hur vi har det med folk och fä. Vädret har blivit en aning sämre också, men det växlar snabbt så snart skiner nog solen igen.

Här hemma har Esther möjligen blivit lite sämre och jag funderar allvarligt på om det är dags att hon får sova. Lugn och ro kanske är vad hon behöver och själv kanske jag slipper oroa mig så mycket över hur hon mår. I natt har hon vandrat runt som en osalig ande och det har fått mig att funderar på om hon letar efter en väg ut. På sitt eget lilla sätt. Katter kan inte prata och de får därför kommunicera på andra sätt. Jag vet inte, men det lutar åt att slutet närmar sig i alla fall.

Det är snart sju år sedan hon flyttade in till mig och jag är så tacksam över att jag fått ha henne i mitt liv. Speciellt den senaste tiden när hon varit mer social än tidigare tack vare att alla tovor blev borta från ryggen. Det gick att klappa och kamma/borsta henne och jag tror det var en vändpunkt. Sedan hände något och jag vet inte vad. Fick hon en liten stroke? Har hon problem invärtes? Ja, en veterinär hade säkert kunnat svara på allt det där, men eftersom hon inte visar tecken (förrän nu) att det påverkar henne negativt, så har det fått vara. Så länge hon äter, dricker går på baljan och leker så anser jag att hon har kvalitet i livet. Men, det var då. Att vandra planlöst omkring är inte kvalitet, så jag ger henne någon dag så vi får se vad som händer, men sedan tar jag beslutet. Vad det än blir.

Ja, sommaren går mot sitt slut, även om den inte ÄR slut ännu. Vi ser fram emot en fin augusti så får vi se vad som händer då. Juli har varit varm i alla fall och det går inte att klaga. Sommaren har inte regnat bort i år. Vi har inte gjort några direkta utflykter den här säsongen, men det finns tid kvar. Vi har varit och käkat räkor på Värmskog och vi har varit till glassfiket på Liljenäs Gård. Alltid något. I morgon skall jag till Säffle för vidare befordran till Mellerudstrakten för att fira Gun som fyller 80 år. Tiden går fort.

Tanker var visserligen att jag, Daniel och Zarina skulle åkt till Årjäng, men bilen krånglade lite och det blev inte av. Nu fungerar den igen, så vi får se vad som händer. Årjäng ligger väl kvar så vitt jag vet. En sak som märks, även om det inte är fel i det, är att det blir mörkt ute fortare nu. Klockan är elva och det är nattmörkt ute. Det är inte så längesedan det fortfarande var ljust.

Så vi får se hur augusti ser ut. Jimmy var nyss här och hälsade på, faktiskt och det var väldigt roligt. Film och god mat är aldrig fel – och inte trevligt sällskap heller. I övrig finns inget direkt att rapportera. Esther lever ännu och det är jag glad för. Hon behöver borstas och kammas märkte jag och det får bli helgens mål.

Ja, en sak står klart och det är att vi aldrig är nöjda. Är det för kallt, klagar vi. Är det för varmt, klagar vi. Är det inget att klaga över, då klagar vi ändå. Ärligt talat är det varmt just nu och få har lust att göra något ansträngande. Så att sitta och stilla dricka något kallt är helt okej. Jag skall ta mig ett glas cider på is sedan och det har jag förtjänat. Jag har ägnat dagen åt att mixa mitt näst senaste alster så att mottagaren kunde lyssna så som jag lovat hon kunde göra idag. Alltid något. Som jag skrev till Daniel ägnar jag nog 10% åt att komponera ett stycke, 35% att orkestrera upp det, 50% att lägga in en mockup i Cubase och resten, 5% åt att mixa det hela så att det låter något sånär okej i mobilen eller på en dator.

Esther fortsätter att vara darrig och jag tror inte bara det är värmen. Hon har ett hårt liv bakom sig, som sagt, så vi får se. Alternativet är naturligtvis att ta henne till veterinären, men i sommar/semestertider känns det lite onödigt om hon inte visar tydliga tecken på att må dåligt eller att ha ont – och det gör hon inte. Hon fräser inte när jag klappar, borstar och masserar henne, vilket hon borde om det är obehagligt och hon äter och dricker. Går på lådan också har jag sett, även om det kanske är färre gånger nu än förr, men det VET jag inte till hundra procent. Jag höll inte någon räkning på någon av dem tidigare och gör väl inte nu heller, ärligt talat.

Nå. Jag har semester och tar en dag i sänder så får vi se. Hon skall inte lida, den saken är säker och om jag ser tecken på det, då åker vi oavsett om jag får med henne hem igen eller inte. Så har det varit med de tidigare katterna också och de kom ju inte hem något mer. Bara Nemi och det var inte så länge det heller och hon blev intagen och sedan var det adjö.

Klarblå himmer och sol är egentligen det perfekta semestervädret, så jag kan verkligen inte klaga. Så jag gör väl inte det den här gången. Den där kalla cidern på is lockar och det hade den inte gjort om regnet stått som spön i backen.

Ja, äntligen börjar luften bli lite varmare och sommaren närmar sig. Jag är inte en stor vän av värme, men jag tycker inte om när det ser ut som en fantastisk dag ute och när man väl är där så håller man på och frysa ihjäl för att vinden är iskall och luften likaså. Nu börjar det vända och det är grönt och vackert. Dessvärre har de kapat björkarna hör ute så den grönska jag är van vid är borta. Kanske fanns det en anledning, men jag vet inte. Det känns tomt eftersom de har funnits där sedan jag flyttade in för 40 år sedan. Nåja, tiderna förändras.

Katterna trivs i värmen och spenderar dagarna på balkongen. Esther börjar kanske visa tecken på att hon gammal katt nu, men så himla gammal är hon inte. Dock har hon ju levt ett hårt liv innan hon blev infångad och jag fick chansen att adoptera henne. Men så länge hon äter och dricker osv och spinner när jag klappar henne, då tycker jag hon är okej och får lunka på. Det är helt okej att vara gammal och sliten och jag älskar henne ändå. Malva är ju nästan lika gammal hon och det är bara Uma som är ungdom. Dessutom kan vem som helst bli slö av att ligga i värmen och dåsa hela dagarna.

Det är några veckor kvar till semestern och jag ser fram emot det. Förra året hade jag bara två veckor, men då hade jag också varit sjukskriven i tre och en halv månad. Vi får se vad och om vi hittar på något. Allt beror ju även det på vädret.