Jag brukar inte hänga upp mig så mycket på vad som sker runtom, men någon gång då och då blir jag i alla fall svagt irriterad. Specifikt försöker jag att inte ta jobbet med mig hem utan lämna det där det är tills nästa gång.

Idag var lite annorlunda när det första jag såg i mobilen var ett sms med informationen att någon instans beslutat sänka åldersgränsen på nya Bondfilmen från 15 till 11. Detta ger effektivt sjuåringar tillgång till att se den och det är en halvering av den satta gränsen. Allt filmbolagen behöver göra, tydligen, är att gråta lite och hävda att de går under om inte alla får se deras film. Vi har har sett det förut, exempelvis med uppföljarna till Twilight.

Boven i dramat är Kammarrätten vilken troligen består av en samling av rubricerade medborgare. Det är lätt att undra om någon av ledamöterna har egna intressen med i beslutet.

Men som den laglydiga medborgare jag är har jag bara att rätta mig efter detta och inte ens behöva fundera på vem eller vilka jag släpper förbi mig. Är det ett problem? Antagligen inte. Av alla som gått när jag tjänstgjort har jag med gott fog stoppat två. Så frågan är om förändringen gör någon skillnad för vilka som kommer eller inte.

Filmen då? Inte för sjuåringar i alla fall och elvaåringarna kanske inte skall gå själva, men den är på inget sätt speciellt blodig för att vara James Bond och med handen på hjärtat förekommer det inte mycket sex och alkohol heller. Action är det dock en hel del och att jag tycker den är en av de bästa rullarna är nog inte oväntat. Men elva år? Jaja, det är inte mitt bekymmer längre.