Det finns inget som går upp mot en trivsam stund med kaffe och vänner. Speciellt de som man sällan ser. Sedan Irene lämnade oss åt vårt öde på jobbet – mer eller mindre – så har jag knappt sett henne, än mindre haft möjlighet att göra något tillsammans. Senast det var läge för det då jobbade jag och kom inte ifrån.

Så när telefonen ringde igår när jag och Daniel var på en liten tur ut till Välsviken och jag såg att det var Irene, kände jag att det var bäst att ringa upp så snart jag parkerat. Då var hon i en annan telefon, såklart och tydligen hade det varit cirkus därhemma när jag ringde då ingen av hennes man och son vågade svara :). Jag måste vara en skrämmande person! Tillslut svarade maken och berättade att Irene var lite upptagen men om jag fanns tillgänglig nu så skulle hon ringa upp mig strax. Så vi bestämde det.

Det gick inte många minuter förrän jag hade henne på tråden och det visade sig vara hockeykväll för man och son och då hade hon tänkt sig ett litet fikabesök hos mig och katterna (mest mig, katter är inte hennes grej). Samtidigt kunde hon ju ta med jultidningskatalogerna så att jag fick chansen att göra mina inköp (kattkalendern är ju ett måste).

Sagt och gjort. När jag lämnat av Daniel åkte jag hem, sms:ade att jag var redo att slå på kaffebryggaren och två minuter senare hade jag besök. Jag anmärkte på att hon måste blåst på i 400 km/tim om hon lyckats ta sig från Råtorp till mig på så kort tid, men hon hade varit närmare än så när jag hörde av mig.

Så i stället för att plocka med det jag borde gjort igår kväll, tog jag en stilla fika med Irene och beställde en massa grejer ut katalogerna. Finns sämre sätt att spendera aftonen. När hon åkte hem såg jag lite på CSI:New York och sedan spelade jag och Jimmy lite spel över nätet. Sedan var klockan halv ett…

Ack ja. I morgon skall jag till Lennart och trixa med billarmet som behöver byta batterier. Det skall bli intressant att se hur många timmar det tar…

Höres!