Det har nu gått en dryg månad sedan jag och Nemi blev ensamma. Hon verkar ha lugnat sig lite grand och verkar inte lika orolig och jag, ja jag börjar väl sakta acceptera att jag bara har en katt i huset nu. Det är dock tomt eftersom Lilly var den mest synliga av de två, även om hon var minst i omfång. Kanske var det därför hon var med överallt. Satt på bordet när jag var i köket, satt på armstödet när jag satt i fåtöljen, satt vid datorn när jag var där och så vidare. Hon var där jag var och det är inte Nemi.

Alla katter är olika, det vet jag. Malin var annorlunda hon också och av henne fick man pussar – de andra båda blev pussade. Så vi får se vad som händer under hösten. Mörkret faller och när jag inte jobbar brukar jag då tycka det är mysigast att sitta i fåtöljen och läsa eller spela något enkelt spel. Nemis plats brukar vara i soffan eller under bordet och det har inte förändrats, utom att hon faktiskt sitter i knät nån minut då och då, vilket hon inte brukade göra innan vi blev ensamma.

Så lite har förändrats i hennes sätt också. Hon är mer pratsjuk och – vilket är en smula jobbigare – hon ylar gärna om natten när jag vill sova. Men det löser sig nog och en dag kommer jag att sakna hennes skränande också. Det vet jag. Men än så länge har vi varandra och jag hoppas det fortsätter så några år till.