Alla har hört den, men det kanske inte är alla som vet vad den heter. Idag fyller den 150 år och det är dags att fira. 1867, till karnevalen i februari, hade Johann Strauss (d.y.) skrivit en ny vals och denna skulle uppföras med manskör, inte minst. Ja, det gick åt h-e, men det berodde nog inte på musiken utan snarare på att texten var idiotisk och riktigt hafsigt skriven. Så utan text (eller så småningom med ny text), blev det en succé och idag är det den enda av valserna som de flesta känner till. An der schönen blauen Donau, opus 314.

Så idag är det alltså jubileum och jag kan tänka mig att valsens spelas i Wiens alla kvarter och kanske även på andra håll i världen. Jag har sparat mig till senare i afton, då jag tänkte leta fram några versioner av den. Inte minst den från 1979, den nyårskonsert som var min första och Willi Boskovskys sista. Kanske letar jag fram den enda version jag känner till som faktiskt spelar reprisen av vals 1a, så som Strauss skrev den. Idag spelas den utan repris, konstigt nog.

Dimman lägrar sig där ute kring knutarna, så det är väl en perfekt dag att sitta inne och lyssna på musik, men jag är trots allt tvungen att gå ut då ledningsgruppen på jobbet har möte. Surt, men så är det ibland. Det är bara två timmar så jag är snart hemma hos katterna igen och kan slå på musiken – och kanske äta något. Det är bra, har jag hört.

Nå, jag uppmanar alla att leta fram en version av ”An der schönen…” och spela, även om det så bara är via Spotify (som har en uppsjö att välja mellan). Njut!