Alla har hört den, men det kanske inte är alla som vet vad den heter. Idag fyller den 150 år och det är dags att fira. 1867, till karnevalen i februari, hade Johann Strauss (d.y.) skrivit en ny vals och denna skulle uppföras med manskör, inte minst. Ja, det gick åt h-e, men det berodde nog inte på musiken utan snarare på att texten var idiotisk och riktigt hafsigt skriven. Så utan text (eller så småningom med ny text), blev det en succé och idag är det den enda av valserna som de flesta känner till. An der schönen blauen Donau, opus 314.

Så idag är det alltså jubileum och jag kan tänka mig att valsens spelas i Wiens alla kvarter och kanske även på andra håll i världen. Jag har sparat mig till senare i afton, då jag tänkte leta fram några versioner av den. Inte minst den från 1979, den nyårskonsert som var min första och Willi Boskovskys sista. Kanske letar jag fram den enda version jag känner till som faktiskt spelar reprisen av vals 1a, så som Strauss skrev den. Idag spelas den utan repris, konstigt nog.

Dimman lägrar sig där ute kring knutarna, så det är väl en perfekt dag att sitta inne och lyssna på musik, men jag är trots allt tvungen att gå ut då ledningsgruppen på jobbet har möte. Surt, men så är det ibland. Det är bara två timmar så jag är snart hemma hos katterna igen och kan slå på musiken – och kanske äta något. Det är bra, har jag hört.

Nå, jag uppmanar alla att leta fram en version av ”An der schönen…” och spela, även om det så bara är via Spotify (som har en uppsjö att välja mellan). Njut!

Trissvinst? Nej och jag tror inte att jag går och köper mig en lott heller, även fast jag kanske borde göra det. Jag minns hur vi träffade Tracey och sedan dess har jag inte haft så gott öga till DHL som fraktbolag, men ibland finner blind höna ett korn också, sägs det. Hur som helst, jag förbannar Internet. Mest i allmänhet, eftersom det är så enkelt att beställa saker som man inte behöver… fast i mitt fall kanske behovet ändå fanns för det jag beställde förra veckan. Det är oerhört svårt idag att finna specialprylar, som noter och liknande. Att gå till en musikaffär finns inte riktigt idag och det som en gång var Gustafssons Musikhandel har nog dött ut i större delen av landet – och på andra håll. Inte ens i London kan jag få det jag vill ha. Knepigt.

Så Internet är ju egentligen en bra lösning då och ett sätt att göra av med julklappen… en beställning i taget. En Google-sökning räcker oftast för att få mer än ett uppslag, men faktum är att jag redan hade ett par adresser att gå till. Jag är kund hos Amazon och de har också noter med mera, om inte annat på sin marketplace där andra företag kan sälja sina saker, som i det här fallet, Fuller Music i Skottland. Jag beställde Haydns cellokonsert i C-dur och den kom som ett brev på posten. Snabbt dessutom. Med i paketet var ett infoblad och möjligheten till direktkontakt om jag så önskade. På partituret stod också en adress till notförlaget i Tyskland, Bärenreitter.

Så efter en stunds letande och känslan av att jag vill ha allt de säljer, valde jag att handla från dem båda. Fyra symfonier av Haydn från Skottland och lite blandat Mozart, Haydn och Schubert från Tyskland. Skottarna levererade med standarpaket EU och hos Bärenreitter fick jag välja UPS eller DHL. Pest eller kolera… nja, så illa är det kanske inte, men det skiljde över 400 kronor på alternativen, så jag tog DHL som var billigast med ungefär 80 kr i frakt.

Enligt DHL:s söksida skulle paketet delas ut idag, men jag vet ju hur det är. Utan portkod, som jag missat skriva in på rätt ställe (det visste jag) så åker paketet tillbaka till Västerås och jag får själv höra av mig för att få utdelat det igen. Så jag satt här och väntade och tänkte att de kanske var intelligenta nog att ringa när de var här, men telefonen var tyst. Så tillslut gick jag ner till brevlådan för att hämta posten och där låg min Haydn från Skottland. Perfekt! Då hade jag i alla fall nåt att kolla igenom. Fem minuter senare kollar jag ut på gatan och ser den gula DHL-bilen… Har jag aldrig sprungit nedför trapporna (5 våningar) tidigare, så gjorde jag det nu – och han hade mitt paket i bilen. Han hade hämtat paket hos Kerstin i butiken på bottenplan.

Så, plötsligt händer det – och jag har nu många timmars läsning att se fram emot i soffhörnan. Det är inte illa för en grå och allmänt jävlig tisdag 🙂

Frågan är inte helt irrelevant och, skulle jag tro, ganska aktuell för många. Vi stressar oss fram i livet, oavsett om vi går i skolan, arbetar eller är pensionärer (och allt där emellan). Är det inte det ena, så är det något annat. Du skall ha tid att göra en massa på den korta tid som du inte redan är upptagen, men du inser att du är så pass upptagen, att tiden du vill ha till annat inte finns. Även när du har flera dagar ledigt. Säg mig, varför är det så?

Själv har jag tre dagar ledigt just nu och två av dem har i princip redan gått sin väg. Har jag hunnit något av det jag tänkte mig? Okej, jag var till mor igår och det hade jag planerat (bock nummer 1). Jag skulle städa bort julen, men det är bara klart till hälften (nästan en bock, trots allt). Jag skulle ta det lugnt. Ha! (ja där måste det bli en bock). Jag skulle installera mitt nya notskrivningsprogram från Steinberg, Dorico. Japp, stängde precis ner det för att göra något annat (bocka, bocka). När det var installerat och klart skulle jag utforska det och försöka förstå hur det fungerar. Hm… ja det tar inte en kvart och det var jag medveten om, men jag har börjat (bockar i ändå). Sedan skulle jag börja att skissa på lite ny musik. Nej, men det är en dag kvar av ledigheten. 4,5 bockar av 6. Ja, det var ju inte så illa som det verkade.

Problemet för mig är att disponera tiden, inte att utnyttja den för det är jag expert på. Har jag en timme till något, då använder jag den timmen. Så, vad jag behöver är lite mer planering av den tid jag är ledig. Skall 2017 bli ett strukturerat år, där jag åstadkommer något (igen). Kanske. Jag lyckades skriva fem böcker på 18 månader härom året, så jag vet att jag kan. Frågan är vad jag vill göra. Skriva mer? Komponera mer? Göra något annat?

Tiden får utvisa. Den som jag inte har, eller hur det nu var…

Så har åter ett år gått. Hann jag med? Nej. Hade jag räknat med det? Nej. Numer går halva månaden utan att jag stannar upp och funderar på det och sedan går andra halvan på ungefär samma sätt. Månad läggs till månad och så har året gått. Det där blir värre ju äldre man blir, har jag hört, så det blir med andra ord inte bättre. Nåja, det är vad det är och sådan jag inte kan göra något åt, det får vara.

Vad skall jag tro om 2017 då? Ingen aning. Världen går väl under med Donald Trump vid rodret och det är inget att säga om det heller. Jag visste det och säkert resten av världen också, inklusive de som röstat på honom. Så desperata att slippa Hillary var de, så att de slöt förbund med Djävulen i stället och nu kommer han att ta deras själv, så som han utlovat. Inget konstigt med det. Så jag har inga planer för året. Lika bra, för de man gör upp blir ändå aldrig av. Hinns inte med och så vidare, för att året går för fort.

Så det blir som vanligt och däremellan får jag gosa med katterna, såklart. De bryr sig nog inte så mycket om att det är slut på året, så länge det inte är slut på godiset i skåpet. Det är det viktigaste, näst efter mat och rent i kissbaljan. Mina små prinsessor har det bra de och så skall det vara. Problemet är att åren går även för dem och de blir äldre också. Fast ingen är lastgammal ännu och borde ha många år kvar hos mig.

Så är det. Slut på 2016, som sagt. Skall bli intressant att se vad jag skriver den här dagen om ett år…

Ja, traditionen säger ju det i alla fall och hur det stämmer, vet jag inte. Om vi skall gå efter dagens väder, som var grått och trist, så borde solen skina på jul. Det var inte regn idag i alla fall, så kanske kan vi ha en fin, vit vinterdag den 24 december. Det vore väl nåt? Jag hoppas i alla fall på det.

November gick fortare än någon annan månad. Jag misstänker att det berodde på att jag haft fullt upp, inte minst med att fylla år, som denna gång gick i halvsekeltema. Som vanligt en tripp till London med Daniel, men för ovanlighetens skulle hade vi två ytterligare vänner med oss, vilket var mycket trevligt. Visserligen var jag helt slut när det var dags att resa hem, men det fick det vara värt. Tracey tog oss dessutom upp i Londons högsta byggnad, The Shard och där fick vi se hela London i regndiset. Ytterligare en sak att bocka av från listan med andra ord.

I övrigt bjöd födelsedagen på regn och nyheten att Donald Trump blir ny president, trots allt. Ack och ve! Ja, vi får gå i ide under fyra år och se vad som händer sedan. Inte mycket vi kan göra åt saken i alla fall och det är lika bra att acceptera.

Trots att vi saknar snö har jag i alla fall bytt till vinterdäcken. Det ena var det hål i så det har jag varit och fixat på Vianor, min lokala däckfixarverkstad. De är alltid så trevliga och tillmötesgående där och jag vet inte hur de ligger prismässigt, men för mig är det värt att be dem om hjälp. Har köpt mina sommardäck av dem också och det kändes som en bra affär. Det var inte superpunktering, men det pös ut lite varje dag och jag fick fylla på, med hjälp av Daniel, ett par gånger innan det blev lagat.

Nu är det väl bara julen att se fram emot. Lucia, kanske och Nobelfesten. Vi får se hur det blir med allt detta, men jag räknar med att det blir bra.