Som tur var är det inte mycket värre än rubriken antyder. Kunde ha varit och då hade jag varit kattlös nu. Ensam och allena. Däremot har det gått bra så långt och jag tror det löser sig. Det började igår med att Nemi blödde från någonstans kring magen och jag blev hemma från jobbet för att lösa detta. Det blev ganska uppenbart att jag behövde veterinär, så jag ringde den enda som hade öppet, dvs Djursjukhuset. Där fick jag lite råd och jag avvaktade för att se hur det hela utvecklades.

Ringde Daniel som kom och tog en titt också och så småningom bokade jag ändå en tid åt henne. Det verkade inte sluta. Då fick jag rådet att kolla lite runt fem, tiden var till efter sex nångång och om jag tyckte det verkade OK, då kunde jag ringa och avboka.

Nemi sov hela eftermiddagen och jag tyckte verkligen att allt var bättre så jag avbokade och vi fortsatte söndagskvällen med mer vila. Sedan började det bli värre, såklart. Plötslig låg hon i en pöl av blod och jag ringde igen för att få en tid snabbt. De ville ha en bild på magen om det gick, så jag ringde Daniel igen för assistans och bilden skickades in. Strax därpå ringde de och sade att blodet verkade utspätt, dvs det var mer än bara blod och jag bad att få komma in med henne.

Tiden sattes till 23 och jag och Daniel var där till dess, men då det fanns ett akutfall inne, plus en hund med diskbråck före i kön, så fick vi vänta. Det tog ända till halv ett innan vi fick komma in. Men Nemi var lugn och veterinären konstaterade att det antagligen var en böld det rörde sig om. Så Nemi fick stanna kvar och undersökningen skulle ske idag när de kunde raka henne och se ordentligt. Såret var inte så stort heller, men Nemi är ju överviktigt, vilket påpekades. Plus att hon har tandsten som bör tas bort.

Idag på förmiddagen ringde veterinären och sade att allt var klappat och klart. Nemi hade fått ett dränage som skulle sitta i till på fredag och det var bara att hämta henne. Så nu är hon hemma, med tratt kring huvudet och känner sig moloken. Dock kommer hon att bli bra, sade veterinären och det är huvudsaken. På fredag åker vi tillbaka för uttag av dränaget och så får vi höra vad de säger då. Till dess får vi försöka överleva med alla moment som skall till. Tvättning och pillertagning. Hej och hå, men älskar man sin katt så ser man till att det blir gjort.

Det har nu gått en dryg månad sedan jag och Nemi blev ensamma. Hon verkar ha lugnat sig lite grand och verkar inte lika orolig och jag, ja jag börjar väl sakta acceptera att jag bara har en katt i huset nu. Det är dock tomt eftersom Lilly var den mest synliga av de två, även om hon var minst i omfång. Kanske var det därför hon var med överallt. Satt på bordet när jag var i köket, satt på armstödet när jag satt i fåtöljen, satt vid datorn när jag var där och så vidare. Hon var där jag var och det är inte Nemi.

Alla katter är olika, det vet jag. Malin var annorlunda hon också och av henne fick man pussar – de andra båda blev pussade. Så vi får se vad som händer under hösten. Mörkret faller och när jag inte jobbar brukar jag då tycka det är mysigast att sitta i fåtöljen och läsa eller spela något enkelt spel. Nemis plats brukar vara i soffan eller under bordet och det har inte förändrats, utom att hon faktiskt sitter i knät nån minut då och då, vilket hon inte brukade göra innan vi blev ensamma.

Så lite har förändrats i hennes sätt också. Hon är mer pratsjuk och – vilket är en smula jobbigare – hon ylar gärna om natten när jag vill sova. Men det löser sig nog och en dag kommer jag att sakna hennes skränande också. Det vet jag. Men än så länge har vi varandra och jag hoppas det fortsätter så några år till.

Nej, jag är inte galen, men det är sant det som står. Lilly är hemma igen och jag har placerat hennes lilla urna tillsammans med den efter Malin, så nu är de tillsammans igen. Det finns plats för Nemi också när det blir dags, men jag hoppas att det dröjer några år till. Så när det blir dags att dumpa mig i närmaste dike är det bara att strö katternas aska över och så är det bra med det. Enkelt eller hur?

Om två dagar är det Malins dag. Hon föddes den 1 september 1990 och blev nästan nitton år, lilla gumman. För tio år sedan fick hon somna in, men jag minns henne ännu. En katt glömmer man aldrig.

Så kom dagen som jag fruktat. Alldeles för fort och för tidigt. Jag hade räknat med ytterligare några år innan jag var tvungen att fatta beslut om att låta ytterligare en katt få sova. Men så blev det inte. Att Lilly inte mådde bra blev klart för en kort tid sedan och det gick fort utför. Snart märktes det tydligt att något var fel och det var dags att ta hjälp av veterinären. Troligen började det mycket tidigare och kan förklara varför jag tyckte att hon blivit lite extra ”pappasjuk” helt plötsligt. Kanske var det hennes sätt att säga ”jag mår inte så bra, längre.”

Njursvikt, visade det sig bero på och i valet att låta henne leva en tid till och kanske ha ont, eller att låta henne sova, så valde jag det senare. För hennes skull. Hon skrek hela vägen i bilen till Ulvsby, för hon hatade att åka bil. Det gjorde hon klart redan när Jimmy och jag hämtade henne i Sälen för snart sexton år sedan och det blev inte bättre mot slutet. Så när veterinären slutligen ställt sin diagnos och frågade om jag ville ta med henne hem och fundera en tid, så var detta en stor faktor i beslutet. Skulle jag låta henne åka bil hem, bara för att åka tillbaka en tid senare. Hur mycket längre fram diskuterade vi inte, men en vecka eller två… Nej, det vore grymt tyckte jag. Grymt att plåga henne med två extra bilresor för att jag älskade henne och ville ha henne kvar.

Så jag valde att låta henne sova, av samma anledning. Jag älskade henne. När man har djur skall man inte ha favoriter, men det blir lite lätt så ändå, utan att man menar det och Lilly var nog min favorit på sitt sätt. Hon var, för det första, mer kelsjuk än vad Nemi är och vi hade våra rutiner med godis och annat, som bara var våra. Nemi sover alltid hos mig om natten, det gjorde Lilly nästan aldrig, även om det hände och jag har försökt ge dem pussar och kramar i samma mängd, även om Lilly kanske fick en extra då och då.

Men, nu skall jag och Nemi ta oss igenom de sista av hennes år tillsammans, utan Moster Lilly. Det kommer att ta sin tid att smälta att vi bara är två nu, men vi klarar det. Tillsammans har vi varandra och även om jag, som sagt, försökte att inte ha en favorit, så lär ju Nemi få 100% nu och inte 49%. Har hon märkt att Lilly saknas? Ja, det tror jag. Hon gick runt och letade igår, några timmar efter jag kom hem med den tomma kattburen – igen. Det är ju andra gången det händer och det kommer bli en tredje och sista. Så nu tar vi en dag i sänder och tar hand om varandra. Kanske lever Nemi i många, många år ytterligare. Kanske inte. Oavsett vad så skall jag se till att hon inte plågas och ta ett sista beslut. När den dagen kommer.

Farväl, Lilly. Vi hade många år tillsammans och minnet av dig kommer att finnas hos mig till det är dags för mig själv att sova och vi alla kan ses igen.

Nej, jag har inte blivit så fet att jag rullar fram, tvärtom. Jag har faktiskt gått ner 12 kilo så det kan jag inte klaga på. Däremot har jag bytt bil och lämnat min gamla Saab till skroten, då det inte gick att hålla på med reparationer i var stund längre. Så det blev en Volvo V50 i stället. Jag är mycket nöjd med denna, än så länge och ser fram emot att ha den i många år.

Lustigt nog är den köpt hemma i Vålberg, men det finns tydligen fler runt om som handlar där och det är ju kul. Förhoppningsvis har jag inget att klaga på när jag har vant mig vid bilen och fått den igenom besiktningen. Den kommer närmast från Helmia, så jag antar att de inte säljer vad som helst utan att gå igenom den först.

Jag testade den genom att åka en sväng till Smögen med Daniel och Zarina härom lördagen och har idag haft bilen i två veckor. Det som är bäst med den, än så länge, är AC:n, som funkar så bra att det nästan blir för kallt i stället. Vi får ta den lite längre, vad det lider. Funderar på att resa till Köpenhamn över en natt för att slå runt på Ströget, eller på Tivoli. Har säkert varit där när jag var liten, men det är inget jag har några minnen av.

Så jag får återkomma med mer info om detta om och när det drar ihop sig.