Ja, mitt förra inlägg var glatt och positivt, men då visste jag inte att det skulle bli sämre. Att Nemi inte skulle vara med mig när halva oktober passerat och knappt det. Vad som egentligen hände får jag nog aldrig veta, men hon mådde väldigt dåligt det sista och det fanns inget annat alternativ än att låta henne sova.

Hon fick sitt drän insatt på måndagen efter att hon spenderat natten på Djursjukhuset och det skulle sitta i fem dagar. Så på fredagen var vi dit för att ta bort det. Daniel följde med, såklart, så att Nemi hade två vänner att stödja sig mot. Men veterinären tyckte att det skulle sitta ett par dagar till och alltså vänta till måndagen. Det var ju inte mycket att säga så Nemi fick åka hem utan att bli av med slangen, så som jag lovat henne.

Det är svårt att säga, men på sätt och vis kändes det som om hon gav upp lite då och var inte lika pigg och glad. Trots allt hade hon varit ganska pigg mitt i veckan och ätit och druckit och pratat med mig och så vidare. Spenderat tid i solen på balkongen och på alla sätt och vis varit som hon brukar. Men nu slutade hon att äta och på tisdagen hörde jag av mig och bad om råd. Vi skulle då vänta en dag och se hur det var då.

Så på onsdag ringde jag igen och de ville att jag kom in med henne. Veterinären som undersökte henne kunde konstatera att hon led av uttorkning och att hon gått ner 1,5 kilo sedan hon vägdes den söndag natt jag kom in med henne första gången. Från 7 kg till 5,5 kg. Detta var inte bra, sade hon och kunde påverka levern om inte annat. Dessutom var jag tvungen att lägga in katten, för jag kunde inte klara henne ensam hemma. Hon behövde dropp med vätska och näring.

Så jag fick lämna min gosiga ängel där över natten igen och följande dag väntade jag hela dagen på besked och när jag inte ville vänta längre så lyckades veterinären och jag ringa om varandra, såklart. Men jag fick prata med henne och det var samma som satte in dränet och hon kände ju Nemi sedan dess. Problemet var att hon inte åt och de fick inte igång henne, trots lite olika försökt. Dessutom mådde hon illa och dräglade, något som jag märkte redan på onsdag och som veterinären då trodde berodde på att hon var åksjuk. Nu föreslogs det att hon skulle få en sond för matning och om hon fick komma hem på fredag, var det inte raketvetenskap för mig att mata henne via denna. Så jag beslöt att de fick testa och så skulle vi höras på fredag.

Fredagen kom och den här gången ringde veterinären tidigt. Samma igen och det kändes ändå tryggt eftersom hon verkade kunna sin sak. Däremot funkade inte ens sondmatning och det var dags att ta det sista beslutet. Skulle det testas annat, eller skulle Nemi få sova och träffa Lilly igen (och Malin). Det fick bli det senare och klockan ett fick jag komma och ta farväl av min lilla, goa, älskade Nemi. Hon mådde jättedåligt, det kunde en blind se, så det var faktiskt skönt att veta att hon inte skulle lida längre. Så vi sade farväl och så fick det vara.

Så nu är jag ensam igen. Inga katter alls. Lägenheten är tom och tyst och ingen sover hos mig om natten och spinner. Ingen väcker mig klockan fem på morgonen och ingen sitter innanför dörren när jag kommer hem från jobbet. På det hela taget går det bra, men det känns tomt, faktiskt. Livet är sådant och nu skall jag vara utan katt ett år i all fall, så får vi se hur det blir sedan.