Världen är sjuk

Ja, vem hade trott att 2020 skulle bli som det har blivit? I alla fall hade inte jag trott att jag skulle sitta på jobbet utan att ha något jobb att göra för att hela kedjan har stängt på grund av den nya pest som sprider sig runt vår planet. Så är det i alla fall och jag tillbringar helgen med fyra kamrater och en helt tom biograf. Cool säger ni, för ni kan ju se alla filmer som finns du. Dessvärre går inte det, i alla fall inte just nu. Filmbolagen har dragit i nödbromsen och för en gångs skull får vi inte ha personalvisningar. Så gissa om vi har tråkigt.

Det finns Netflix, visserligen, men de har sänkt kvaliteten en smula, även om det funkar på en liten skärm som min laptop. Så vi tillbringar dagarna med att städa lite, plocka med sådan vi inte gör annars och – naturligtvis – fikar. Så här mycket kaffe brukar inte ens jag dricka per dag och just nu kluckar det i magen. Kunde vara värre förstås, men det finns alltid något att klaga på ;).

Den här dagen har vi ägnat åt on-line-shopping, för varför inte spendera alla pengar som vi säkert behöver när vi går över på permittering från och med 1 april. Ja, det låter som ett skämt, men så är det. Vi får lön efter vårt avtal med 7,5% avdrag och så måste vi vara här 40% av vår ordinarie tid. Det kunde vara värre, men vi är i alla fall inte uppsagda.

Nåja, vi får se vad april har att ge. Jag planerar att promenera bort några kilon och att ägna mig åt sådant som jag sagt att jag skall göra. Städa vinden kanske :). Katterna blir väl glada, kan jag tro, nu när husse är hemma mer än tidigare. Det är tur att jag har dem i alla fall och det gör att dagarna blir lite roligare. Daniel och jag får väl fika, för så mycket mer finns inte att göra när allting är stängt, eller har förkortat öppettiderna så att det knappt hinns med att göra inköp.

Men jag behöver i alla fall inte bunkra drethuspapper, så som så många andra gör. Jag klarar mig på en vanlig ranson.

Söta katter, sjuk husse

Så var det helgen och dags att jobba – trodde jag. Nej, det blir inget med det då min mage sade åt mig att låta blir. Kanske har jag ätit något dumt, eller så fick jag pesten av någon av ungarna ute på Coop igår. Fanns gott om dem där tyvärr, det är ju sportlov. Därför blir jag hemma där jag har nära till allting jag behöver.

Katterna tycker jag är konstig just nu, men det är som det är. De får stå ut och det gör de säkert också. Ligger båda i soffan och scnhoosar i godan ro, när de inte är ute på bus. Malva har kommit ganska bra in i livet här hos mig och verkar lugnare. Även om hon inte låter sig klappas ännu och gärna flyttar på sig om jag kommer för nära. Men det blir bra i slutänden får vi tro. Uma är kärleksfull för tre katter så jag klarar mig en stund på det, även om jag vill kunna pussa på dem båda. Kanske inte just nu, men sedan.

Chefens policy är två dagar hemma om det har med magen att göra, oavsett om det är magsjuka eller nåt annat skit (haha) och hon undrade om jag ville ta söndagen också. Rent krasst behöver jag säkert inte det, men när hon frågade kändes det som en god sak, så behöver jag inte fundera på något utan kan ägna mig och te och skorpor, vilket är en bra diet just nu om jag får i mig något av det.

Återkommer säkert i ärendet 😉

104 dagar

Ja, så lång (eller kort) tid klarade jag mig utan katt. Nemi lämnade mig den 11 oktober och igår, den 23 januari, flyttade en ny katt in hos mig. Hon heter Malva och är mycket blyg och orolig. Hon har inte levt ett gott liv fram till nu, utan har tillbringat sin första tid utan hem och resten av den på ett jourhem för hemlösa katter. Där har hon väntat på någon som vill älska henne och ta henne som sin egen och ge henne ett för-alltid-hem. Den personen blev jag.

Så jag hälsade på henne och bestämde mig för att hon skulle bli min. Det var en lång resa dit och lika lång hem, nästan två timmar i varje riktning och som tur hade jag Daniel med mig med GPS:en i högsta hugg. Den visade sig vara korrekt på metern och det må jag säga var fantastiskt. Så vi träffade Malva, som för tillfället var enda katten där (utom de sex som tillhörde de som hade jourhemmet) och hon såg mycket tveksam ut när vi steg in för att hälsa. Daniel frästa hon åt, haha, men jag gick aldrig så nära att hon gjorde så mot mig. Jag höll mig lite på avstånd och pratade med henne och det var inget svårt beslut att låta henne flytta hit.

Så nu har det gått en dryg vecka och hon har varit på veterinärkoll och allt var som det skulle. Hon har tydligen ett litet navelbråck som bör opereras framöver, men det är inte akut utan det kan göras om ett år, kanske. Det gjorde att jag fick lite rabatt på henne, men hon är värd varje krona och de som sköter hemmet är också värda varje krona jag donerar till deras fantastiska verksamhet.

Lilla Malva har bott här ett dygn nu, men är fortfarande rädd och har gömt sig i musikrummet. Där får hon vara tills hon blir modig nog att komma fram. Där finns allt hon behöver, inklusive mat, vatten och låda. Jag är inne och pratar med henne då och då, men hon ligger bara stilla och tittar på mig och ser ut som om hon inte vet hur hon skall göra. Nå, jag har även bestämt mig för att adoptera en kattkompis till henne och henne kanske jag kan hämta på söndag eller under veckan. Det skall nog underlätta allting och jag vet att hon är kelen i alla fall, så jag får en katt att pussa och krama till att börja med – men sedan kommer Malva att släppa på allt och bli lika go hon. Den saken är jag säker på. Jag har inte bråttom, så hon får ta all tid hon behöver på att bli hemtam här hos mig. Nu är jag i alla fall inte ensam längre och det känns faktiskt bra.

Saknaden efter Lilly och Nemi kommer aldrig riktigt att gå över och jag saknar fortfarande Malin efter snart elva år. Så är det med katter. De tar ens hjärta och stannar där för alltid.

Ett år har gått

Då var det här året slut och det är dags att summera. Det finns inte så mycket att se tillbaka på kanske, men några saker står väl ut i alla fall. En trevlig resa till London exempelvis, med ”alla”. Fredrik, Claes, Zarina och Daniel följde med mig på 10 dagar i den fantastiska staden, där vi hade skoj och bra väder hela tiden. Inte illa och vi fick träffa både Gino, Grant och vår baronessa, Tracey. Nu dröjer det till nästa gång, men tillbaka skall i alla fall jag någon gång.

Ny bil blev det också. Den gamla Saaben hade gjort sitt och blev ersatt av en Volvo. Ja, jag som inte ens gillade Saab frän början tyckte det var lite synd att byta märke, men då bilen inte längre tillverkas, då är det inte mycket att göra. Så det blev en Volvo V50 och jag får lov att säga att jag är nöjd med den. Vi gjorde en tur till kusten jag, Daniel och Zarina och det var inga problem alls. Såg hällristningar i Tanum och käkade räkor i Smögen och sedan tog vi oss hem igen.

Så blev Lilly dålig och fick sluta sina dagar… Det fattades fyra dagar till födelsedagen när det inte gick längre. Njursvikt och det kan man inte bota sade veterinären. Så det var lika bra för henne att hon fick sova och slippa ha ont och må dåligt. Jag saknar henne så mycket och de nästan 16 år vi fick tillsammans kommer alltid att vara fina minnen. Nemi och jag kämpade vidare, men plötsligt blev även hon sjuk. Varför vet jag inte och det lär jag inte heller få veta. Bara två månader senare, 11 oktober (på Jimmys födelsedag) fick jag ta farväl även av henne. Livet kändes inte rättvist då.

Så nu har jag inga katter längre, utom en mjukiskatt från Ikea som heter Gullrumpa. Hon säger inte mycket och jag behöver inte städa kattlådan eller köpa kattman åt henne. Så vi får väl se vad 2020 har i beredskap när det gäller fyrbenta kompanjoner. Det finns massor där ute och kanske även en eller fem till mig också. Vi får som sagt var se. Jag har i alla fall inte ätit en enda godisbit på hela 2019 och det får väl amses vara en prestation.

Kattlös Jul

Ja nu är Julen här och alla tomtarna myser. Jag tror inte att de fryser, för ute är det varmt och regnigt. Ingen snö och julkänslan vill inte infinna sig. Det finns andra orsaker till det också, naturligtvis och att jag inte har katterna kanske är det främsta av dem. För första gången på många, många år har jag en jul utan katt och det känns konsitgt. Alltid förr har de varit där och inväntat både godsaker och julkramar och pussar. I år är det tomt och dystert.

Traditioner är till för att brytas och jag har brutit två redan… Jag har inte bakat mitt vanliga julbröd, för det orkade jag inte och när tid ändå fanns, då kände jag att det inte var så viktigt. Sedan såg jag inte min julfilm igår och kanske ser jag den idag i stället. Nej, katternas frånvaro gör att saker inte känns likadant som tidigare. Vad som sker nästa jul, om jag lever, det vet ingen, men kanske har jag andra katter då vid min sida. Jag vill ju ha katt, den saken vet alla.

Så jag har firat lite stilla och idag har jag i alla fall ätit min jultorsk och den här gången fanns ingen fisktiggande katt på bordet. Skall göra köttbullar sedan och samma katt gillade ju även köttfärs och i år är bordet kattlöst. Tracey gav mig fyra julkulor i födelsedagspresent och på dem finns katterna. Två med Lilly och två med Nemi. De hänger nu längst uppe i granen som jag köpte på IKEA och där hänger de bra och på sätt och vis är katterna med mig, trots allt.

Sedan får vi se. Jag har redan kikat på nya familjemedlemmar hos Hemlösa Tassar och även om det inte blir Micha, Ester eller Malva, så blir det katter från Karlskoga med omnejd. Den saken är säker. God Jul!