Ja, januari kom och gick och allting kanske kunde ha varit bättre. På jobbet blev allting lite av en katastrof och vi har alla en del att ta oss igenom innan vi kan lägga det bakom oss tror jag. Så kan det vara ibland och när hjärnan går på blandad högvarv/tomgång är det lätt att allting går åt skogen. Nog om det, en dag funkar allting igen. Tror jag.

Hälsan, den fysiska, har blivit bättre och nu kan jag börja arbeta på övervikten igen. Jag som gick ner 10 kg innan olyckan är tillbaka på ruta ett igen. Men nu är skruvarna borta ur benet och jag kan gå, sitta och ligga normalt igen utan att det skaver och irriterat. Tack vare doktor Peter har jag fått chansen att bli normal igen, så långt det är möjligt. Axeln kommer så småningom också och nu kan jag faktiskt låsa på jobbet utan att behöva hämta en pall. Så det känns bra. Operationen var den 23 och idag, den 23 feb avslutade vi allting med ett, förhoppningsvis, sista samtal i ämnet. Han bokar inte in mig igen utan det får jag göra själv om det blir nödvändigt. Förhoppningsvis slipper jag.

Katterna är det okej med i alla fall. Alltid något och de skänker mig glädje varje dag. Tur att jag har dem

Just nu har jag dock ont i kroppen efter att ha hjälpt Daniel att flytta, plus att jag har arbetat hela helgen. Det är sportlov denna veckan så jag har tre långa dagar kvar om jag orkar. Något säger mig att jag inte gör det, men fan vet. Det finns tabletter…

November gick och snart har december gjort det också. Ingen snö i sikte och på sätt och vis är det synd. Föredrar vit jul framför grå och svart. Men, man kan inte få allt. Och utan snö är det heller ingen is och det är ju positivt. Kanske kan 2026 börja bättre än det här året gjorde. Jag har i alla fall sett till att vara ledig den dagen så att jag kan stanna inomhus. Säkrast så, antagligen.

Idag är det dan före dan så jag gör skinkan just nu och har gjort köttbullarna och bakat lite kakor. Så jag är redo att ta in julen och bara ta det lugnt. Var till mor och Lennart på förmiddagen och drack kaffe, samt lämnade julkorgen. Det var trevligt och korgen uppskattades som vanligt då det var mycket gott i den. Katterna sover och jag väntar på lunchen/middagen. Blir väl skinkmacka och något mer i kväll, men behöver nåt i magen innan det också.

Sedan blir det inte mer. Bara lugnt, så som jag vill ha det.

Då har vi nått fram till sista dagen i oktober och den importerade ”högtiden” Halloween… Det är inget jag firar och varför skulle jag? Jag överlåter det åt andra och firar nära och käras minne i på Alla Helgons Dag i stället. För ovanlighetens skull har jag varit till Skogskyrkogården och smyckat farmors grav. Det har aldrig blivit tidigare då jag sällan är i Stockholm så här års. Men nu blev det, i mörkret. Det kommer fort så här års och med normaltid igen, äntligen, så märks det att det inte är ljust på samma sätt som tidigare, även om det märks mer på morgonen än kvällen.

Jag och Daniel var till Norra Begravningsplatsen en sista gång i år och när vi återvänder dit är det vår igen och vi går mot ljusare och varmare tider. Vi hann bocka av några på listan i alla fall och det är inte fel. Även där var det mycket planterat och många ljus som lös och jag skulle tro att där är vackert under helgen när de flesta gravar har ljus tända.

Igår fick jag det jag väntat på och har nu en återbesökstid på ortopeden. Väntar på en tid för röntgen också, men den skulle komma separat så den är nog inte så långt undan. Skall blir skönt att kolla upp allt en sista gång och hoppas att det går att lösa något med armen. Att ta bort spikarna ur höften är ett av alternativen för den saken, men jag vet inte vad jag vill än. Behöver träffa Dr Peter först och ha en diskussion. Så får vi se.

I morgon går vi in i november och jag tycker nyss det var augusti. TIden går alldeles för fort.

Ja, det märks att dagarna är kortare och att sommarvärmen är borta och har ersatts av höstkylan. Årstiderna växlar och nu är det utan tvekan höst. Jag fick en förkylning på mig nyss, men mår bättre nu. Dessvärre gjorde detta att jag missade ett tillfälle i Göteborg att vara med och träffa vår VD under några timmar, men man kan inte få allt. En dag kanske jag träffar honom, trots allt. Det sägs att han är trevlig i alla fall och det är ju alltid positivt. Lennart fick åka själv även om han hade sällskap av Therese på tåget hem.

Jag har skrivit ett brev till överläkaren på ortopeden och har fått svar och han kommer att planera in mig så fort han för möjlighet. Han hade det lite körigt i september så jag hoppas han har bättre med tider i oktober/november. Det blir röntgen både av höften och axeln så får vi se vad återbesöket ger. Jag kan inte riktigt ha det som det är eftersom jag har svårt att sova ordentligt och har ont till och från. Tanken var ju att jag skulle bli fullt återställd, men där är vi inte än. Visserligen har det inte gått ett år ännu, men vi är snart där, hur det nu gick till.

Katterna trivs fortfarande hos mig. Tur är det! Deras balkongtid är kortare nu när värmen inte infinner sig på kvällarna, men när det finns möjlighet så får de gå ut och ligga där och njuta ännu en liten tid. Så småningom kommer det att vara stängd för säsongen och de får hålla sig inne i sängen och på soffan i stället. Ack ja, de små liven är allt goa och fina och jag är så tacksam att jag fick chansen att adoptera dem alla tre. Har haft Esther i fem år nu och de båda andra i fem och ett halvt., drygt. Tiden går fort. Snart är vintern här.

Ja då hade vi ytterligare en månad utan uppdateringar. Jag måste bli bättre på detta, men ibland hinns det inte med och jag glömmer lätt vissa saker. Förmånen med att bli äldre, har jag hört. Allt är sig likt och jag och katterna tar en dag i sänder. Jag har fortfarande ont till och från i mitt ben och rehabiliteringen går långsamt fram. Det skulle ta upp till ett år, minst, så jag får väl inte klaga för mycket. Däremot har jag fortfarande ont även i armen och det tycker jag är underligt efter åtta månader. Skall skriva en rad till överläkaren och se vad han har att säga om detta.

Besöket i Kolmården var trevligt om än varmt. Lite besviken blev jag på att man var tvungen att ta linbanan för att kunna se lejonen, så de fick vara utan oss. Tråkigt, men å andra sidan såg vi tiger och det finns det inga i Borås (där såg vi lejonen och jag fick bra bilder). På det hela taget var det en mysig utflykt och Claes bestämde sig för att han bjöd alla på entrén, vilket är en hel del pengar, men är man snäll som han är så är man. Vi bugade och bockade.

Nästa tur gick till Göteborg, men då var inte Claes med tyvärr. Vi besökte Naturhistoriska och Sjöfartsmuséet. Det var också trevligt och vi såg mycket intressant på båda dessa. Göteborg är annars en stad som jag undviker bilmässigt, för det är värre där än här hemma och jag hatar att köra bil hemma pga att alla gator är uppgrävda. I Göteborg var det som sagt värre, men så är det. Vi överlevde både dit och hem, så jag kan väl inte klaga på det heller.

Jag och Daniel tog en sista sommartur till Stockholm. Egentligen skulle vi alla ha varit till Smögen, men det blev inte av och vi får vänta ytterligare ett år på detta. Vi var ju inte dit i fjol heller, så kanske skall vi börja med det nästa år och inte vänta. Dagens tur gick till Solna och Norra Begravningsplatsen samt Solna Kyrkogård. Där träffade vi en och annan gammal kändis, som Alfred Nobel, Ingrid Bergman och Fred Åkerström. På andra sidan (kyrkogårdarna ligger sida vid sida) fann vi Jerry Williams och en av mina svenska favoritkompositörer Bernhard Henrik Crusell. Även Fröken på Huseby låg på Solna, framlidna Florence Stephens.

Vi skulle ha varit vidare till Skogskyrkogården och hälsat på farmor, men vi orkade inte och till och med lämnade Daniel kvar och åkte hem själv då hans skulle besöka sin mor ett par dagar. Det är första gången på trettio år som jag reser med bil ensam från huvudstaden och det var lite pirrigt innan jag kom ut på ”rätt väg” även om Daniel sade att det var enkelt, vilket det faktiskt var. Nåja är man van att ha en kartläsare bredvid så är man.

På jobbet är det som vanligt och jag har inte haft mer en än veckas semester. Vi får se vad som änder framöver. Jag hade gärna rest till London, men jag tror inte det blir i år trots allt, då ekonomin fortfarande lider av att jag var sjukskriven i över tre månader. Ack ja…