Ja, nu har hon slagit till igen och de som hänger med i svängarna förstår att jag menar Tracey. Jag har svårt att uppfatta små fingervisningar och sådant, men nu förstår jag varför Daniel varit intresserad av vad jag haft för mig under veckan, hur jag jobbat och om jag haft någon ledig eftermiddag. Till följd av att mor inte var hemma i fredags och bjöd på kaffe, bestämde Daniel att jag skulle komma till honom. Punkt. Så det gjorde jag. När han bett mig sitta ner och ställt kannan på bordet, gjorde han en magisk gest och ryckte undan fårfällen som legat på något stort på golvet. Det var ett paket. En gigantisk låda, som hade levererats till Daniels granne i början av veckan då han inte var hemma. Avsändaradressen var 40 Churton Street, London och det är där hon jobbar, baronessan.

Så, Daniel hade fått hålla sig i flera dagar från att öppna låda och se vad som var i och jag säger då det. Den far full i mindre paket, 90% av dem med mitt namn på. Tack och lov fanns det lite till Daniel också, men förvisso är det snart min födelsedag så det är väl jag som skall ha paketen (även om jag inte skall ha några paket!). Ja, jösses säger jag bara. Present efter present radades upp på bordet i takt med att jag öppnade paketen, den ena mer spektakulär än föregående. Presenter från Sydafrika och Turkiet och även från Belgien om jag fattade rätt. Något var nog även från Förenade Kungadömet. Jag ställde upp allting på vardagsrumsbordet hemma.

Ja, ni ser själv. Det är inte dåligt med presenter och detta är bara min andel. Vad vi skall köpa med oss till henne, Grant och Gino är en annan femma. Något svenskt borde det bli. Svensk öl till Gino, svensk whisky till Tracey och nåt annat typiskt svenskt till Grant som kanske inte dricker så mycket (tror jag). Ingen dalahäst i alla fall, haha. Nej, vi får göra en expedition i början av veckan, för på fredag åker vi. Som ni vet byter jag blogg då, men jag kan inte garantera att det blir så mycket skrivet de första dagarna då jag inte har en aning om vad som händer eller om vi har en uppkoppling till Internet att tillgå.

Den som lever får se heter det och det är så det får bli. Om jag hade fyllt 50 den här gången hade jag kanske inte sagt så mycket, men det är ett tag kvar till dess. Mad Bishop and Bear… Mad Baroness of Hornchurch. Om jag öppnar en pub i London någon gång så skall jag döpa den till det sistnämnda då det första redan är en pub. På Paddington Station för övrigt (Fuller’s) och vi äter frukost där om vi kan vi åtminstone ett tillfälle under våra resor.

Nej, vi hörs!