Sådär, nu är jag hemma hos katterna igen efter att varit borta från dem sedan lunch den 31 oktober. Det märks, för nu är de lite extra pappasjuka och går inte många meter bort från där jag är. Jag har saknat dem också, men ibland får man göra uppoffringar om man vill se sig om i världen och denna resa blev ju också lite längre än normalt.

Först var det Halloweenparty hemma hos Tracey i Hornchurch och detta var ju spektakulärt må jag säga. Kanske lite för stort för ett vanligt party då hon bjudit in drygt 100 personer, så det gick inte att lära känna så många. Det var mest mingel hit och dit och man tog lite av den helstekta grisen och lite att dricka och minglade vidare. Men det var trevlig och vi hade roligt, även om vår dricka glömdes på hotellet tillsammans med min slängkappa. Gick bra utan.

Vädret hade ju kunnat vara bättre, men man kan inte ha tur jämt. Jag vet att vi haft veckor där det inte kommit en droppe medan vi varit ute, men det är ju lite av ett undantag när man talar om London. Droppen, om man får säga så, var väl ändå på min födelsedag när vi stod ute på förmiddagen och tittade på The Lord Mayor Show i ösregnet. Det var inte lika skoj som första gången, men det fick gå. Mina bilder lämnar lite att önska också ser jag när jag kollar igenom det hela, men det får jag ta. Lord Mayorn, som i år var en hon, lutade sig ut på fel sida också när vagnen passerade, men jag har ju en kanonbild på en av hennes företrädare, så jag får väl vara nöjd även med det. Vagnen är ju fin som den är, även i regnet.

Hem kom vi, bevisligen och nu har jag några dagar fritt där jag kan återhämta mig lite. Känner av ryggen efter 10 nätter i en budgetsäng, men det går över så småningom. Där fick jag i och för sig sova, här har jag katterna som busar och väcker mig då och då, men de är så söta så det gör inget. Ni som normalt läser detta kanske har läst den andra bloggen medan jag var borta, så då vet ni ju redan allt som hänt. Oavsett så är det skönt att vara hemma igen.