Då var vi framme vid slutet. Ett år som inte har varit som andra år är på väg att nå sin sista timme och vi kan alla se fram emot ett nytt, oskrivet år som naturligtvis bara kan bli bättre. Eller? Jag har ingen aning, men då jag jobbar i en bransch som drabbats hårt av alla åtgärder, så är min förhoppning att det blir bättre. Ett surrealistiskt år får sitt slut. Ett år där vi har haft stängt i fem månader totalt. Ett år som avslutas utan att vi har satt vår fot på jobbet sedan före jul.

Katterna är glada i alla fall, tror jag. Pappa är hemma hos dem och kan se till att de får mat och kärlek. Esther börjar kännas hemtam nu och jag hoppas verkligen hon snart låter sig klappas. Jag måste ta henne till veterinären i januari så att hon får sina tänder undersökta och jag ser inte fram emot att behöva stoppa henne i transportburen och åka i väg, men så är det. Allt är inte en dans på rosor och hon behöver dit. De båda andra katterna har jag lättare att handskas med och Malva behöver också en tur till Ulvsby så småningom.

Vädret har mestadels varit lika grått som allt annat den här vintern. Inte en snöflinga så långt ögat når, även om det var sol både dagen innan julafton, på julafton och på juldagen. Passade på att ta en timmes promenad den sista dagen av dessa tre soldagar och hoppas på fler. Promenera kan man göra i de flesta väder och det är bara regn som jag drar mig för att gå ut i. Det är som det är och jag kan lika lite påverka vädret som allt annat.

I kväll blir det en liten, stilla nyårsfest på fyra personer, som idag är maxantal på hur många man får vara och som är anledningen att vi har stängt. Det lönar sig inte att visa film för färre än tjugo. Som det ser ut nu öppnar vi inte förrän i februari – eller mars… Vem vet hur det ser ut i vår, men jag hoppas att det vänder och blir någorlunda okej igen.

Till dess, Gott Nytt År. Låt oss tro att det inte blir sämre.