Ja jag antar att det var oundvikligt, men förr eller senare inser man att den telefon man har inte längre hänger med. Det hände med min Nokia N97 som jag var så glad över att jag skaffat och som var så väldigt häftig och hade hur mycket lagringsutrymme som helst redan från början. Hela musikbiblioteket fick plats och mer där till… Sedan fick det bli en HTC Desire Z eftersom jag inte ville gå miste om det utfällbara tangentbordet. Något som jag vant mig vid och inte ville vara utan. Fick betala dyrt för det också minns jag.

Idag är det nästan inga telefoner som har ett sådant utom egentligen Blackberryn, men en sådan är jag inte intresserad av. Nej, det lutade mer och mer åt att jag skulle skaffa en Samsung och dra nytta av synkandet mellan surfplattan och telefonen. Om båda är Samsung, då skulle allt sådant flyta mycket enklare bla bla bla bla… Dessutom så skulle det säkerligen reta en och annan om jag skaffade mig en sådan, då jag vet att jag inte är ensam om att vilja ha en.

Så när HTC:n började glappa mer och mer och slog av sig och på sig utan vidare och levde ett helt eget liv, skilt från verkligheten, då var det helt enkelt dags att pensionera den. Synd, för den har varit ruskigt bra och är fortfarande det. Egentligen. Så hade det inte varit det lilla problemet med glappandet, då hade jag aldrig övervägt att byta ut den. Men en ny telefon vart tredje år eller så är kanske naturligt i dagsläget. Synd bara att de kostar så förbaskat mycket om man inte tar ett abonnemang på två år eller nåt sådant. Jag är nöjt med mitt som det är och då får jag alltid betala fulla priset på telefonen – så är det.

Elgiganten har dock lite bättre priser än vad Teliabutiken har så det är alltid något och jag har inga problem att ta den på avbetalning, helt i mitt eget tempo och med den förestående skatteåterbäringen i sikte så är det inget som bekymrar mig heller, även om jag kunde lagt pengarna på annat. Nya glasögon exempelvis, eller en liten reparation av bilen. Båda är något som behövs och som jag ändå får punga ut med framöver. Ack ja. Men det blev en ny telefon och ja, det var enkelt att synka precis allting utom kalendern med surfplattan. Jag behövde inte ens göra något utan den bara konstaterade vilka appar jag hade och så körde den in rubbet. Att jag inte fick med mina kontakter från början berodde mest på att jag sagt åt plattan att inte synka dessa, vilket då uppenbarligen var dumt. Men när jag väl kom på det…

Så nu sitter jag där med en ny telefon som fungerar bra. Skall bara finna någon lämplig och diskret ringsignal till den. Ringa och skicka sms och mms kostar mig inget som det är nu utan ligger på mitt årskort och det löper inte ut än på länge och jag har ännu inte gjort slut på någon av de potter som fylls på varje månad. Så på det hela taget tror jag att 899 kr per år i telefonkostnader i längden är billigare än telefon plus abonnemang i två år blir om jag tar den kontant direkt. Fast jag förstår naturligtvis att det inte är alla som kan göra det och då tar ett abonnemang och betalar nära 2500 kronor, dvs drygt 1200 per år i stället för 899. 300 kr är kanske inte något att bråka om men så är det och jag kan använda det till några flaskor gott vin i stället.

Det om detta. Om min Samsung Galaxy S5 är värt priset får framtiden utvisa. Just nu är jag i alla fall nöjd och det är väl det som räknas.