Londonstress och mardrömskatt

Det är snart dags att åka till London. Igen. Jag tyckte att det var så långt bort i tiden, det är ju inte förrän i november. Nu är det november nästa vecka! Mycket att göra också och allt måste vara klart innan jag åker. Så är det bara. Punkt. Hade en inbjudan till födelsedagsfika i Kil på lördagen, men inte hann jag med det mitt i all jäkt. Men nu, när det är söndag, har jag i alla fall tvättat allt, klippt mig (fått hjälp av Daniel också), städat och fått höstfint (fram till jag ska ha julfint… suck), samt fått i ordning min maskeradkostym från tänder till skjorta väst och halskors. Jag kanske lägger ut en guide för andra som vill göra egna kors till liknande tillställningar… ”Börja med att gå till PANDURO! (pukor slår…)

 Slängkappa, tänder och smink.. inga glasögon och annan fluga. Sedan så…

Börje har flyttat. Japp, det ser i alla fall så ut. Han stod väl inte ut med att bo där hans nät ständigt var i fara. Var det inte Lillys svans, så slog det ut nya blommor i hibiskusen och det ska nog fan vara spindel i ett sånt läge. Såg honom igår, men idag hade jag världens största blomma utslagen (har aldrig sett en så stor hibiskusblomma) och av Börje fanns inget spår. Så han har nog lämnat oss.

När man har det stressigt så är det viktigt att man sover ordentligt, så det har jag ju inte heller fått göra. Härom natten exempelvis hade jag svårt att slappna av och Nemi gjorde det inte lättare genom att komma och gå precis som hon ville (och i och för sig brukar). När jag äntligen somnade vaknade jag av ett underligt ljud. Det lät som en att som morrade intensivt. Nemi hörde det också för hon flög upp som skjuten ur en kanon och skulle kolla vad det var som hände. Det visade sig att det var Lilly, men saken var att hon sov. Djupt dessutom. Hon låg på min kontorsstol där hon brukar ligga och hade antagligen en rejäl mardröm. Jag klappade på henne och efter ett par klapp så spratt hon upp, ögon stora som tefat och fräste åt mig (det gör hon aldrig annars).

När hon insåg att aha det var bara pappa, då började hon spinna i stället, men det tog en bra stund, märkte jag, innan hon lade sig ner igen för att försöka somna om. Jag å andra sidan gjorde ett försök nästan direkt. Tydligen lyckades jag somna för jag blev väckt igen, denna gång av ett annat ljud. Ulk ulk ulk ulk ulk… Jaha, en katt som spyr. Vem och var?? Jodå, Nemi, sittande bredvid mig i sängen. Handduk för helvete! Katten sprang sin väg och lämnade ett lååååångt spår på golvet efter sig. Sedan gjorde hon klart någon annanstans (vet ännu inte vart). Så, det var bara att börja torka. Tror ni jag var klarvaken? Kunde lika gärna struntat i att sova den natten.

Nåja, vad är väl en bal på slottet, eller i The Haunted House of Hornchurch… Vi får väl se. Byter till den andra bloggen när det blir dags att ge sig av. Till dess – sov gott!

En reaktion på “Londonstress och mardrömskatt

  1. Är denna allvarliga man min son. Ja det är inte lätt med katter eller djur över huvud taget om man vill sova gott om natten och på morgonen. Men trevliga är de i alla fall. Hoppas ni får det fint i London och hälsa Tracy när jag nu kommer ihåg att säga det.
    Kram på dig

Kommentarer inaktiverade.