I slutet av oktober hörde jag av mig till en av mina bästa vänner för jag hade för mig att hennes dotter fyllde år i de krokarna. Det visade sig att det var just den dagen och det var ju roligt att jag lyckades både komma ihåg och pricka in rätt dag. I samband med detta fick jag också veta att det vankades tillökning så hon skulle bli mormor minsann. Inte nog med det, det skulle bli tvillingar dessutom. Hon hoppades på en av varje.

Nu, en månad senare, fick jag ett sms som skickade jorden i gungning. Förra veckan skickades dottern akut till Karolinska av för mig okänd anledning, men en operation var tydligen nödvändig. Detta hade triggat det övriga med för tidig födsel av barnen som följd, något som dessa inte klarat av. De fick 30 respektive 15 minuter på denna jord i stället för ett långt och händelserikt liv.

Livet är i sanning orättvist och jag har inte riktigt smält denna information. Framför allt vet jag inte vad jag ska säga, hur jag skall bemöta den. Räcker det att säga att jag finns här? Att jag lider med alla och tänker på dem? Inte vet jag, men det var allt jag kunde komma på där och då.

I skrivande stund har jag ändå fått några timmar att bearbeta nyheterna en stund och Daniel har varit här på kaffe och vi var till Coop som vi brukar på fredag kväll. Så nu har jag gjort det enda jag egentligen kan och det jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka i ord har jag fått göra med musik i stället.

Vill ni lyssna, klicka på länken:

Dona nobis pace, Opus 176 (Lat. Giv oss frid)