104 dagar

Ja, så lång (eller kort) tid klarade jag mig utan katt. Nemi lämnade mig den 11 oktober och igår, den 23 januari, flyttade en ny katt in hos mig. Hon heter Malva och är mycket blyg och orolig. Hon har inte levt ett gott liv fram till nu, utan har tillbringat sin första tid utan hem och resten av den på ett jourhem för hemlösa katter. Där har hon väntat på någon som vill älska henne och ta henne som sin egen och ge henne ett för-alltid-hem. Den personen blev jag.

Så jag hälsade på henne och bestämde mig för att hon skulle bli min. Det var en lång resa tid och lika lång hem, nästan två timmar i varje riktning och som tur hade jag Daniel med mig med GPS:en i högsta hugg. Den visade sig vara korrekt på metern och det må jag säga var fantastiskt. Så vi träffade Malva, som för tillfället var enda katten där (utom de sex som tillhörde de som hade jourhemmet) och hon såg mycket tveksam ut när vi steg in för att hälsa. Daniel frästa hon åt, haha, men jag gick aldrig så nära att hon gjorde så mot mig. Jag höll mig lite på avstånd och pratade med henne och det var inget svårt beslut att låta henne flytta hit.

Så nu har det gått en dryg vecka och hon har varit på veterinärkoll och allt var som det skulle. Hon har tydligen ett litet navelbråck som bör opereras framöver, men det är inte akut utan det kan göras om ett år, kanske. Det gjorde att jag fick lite rabatt på henne, men hon är värd varje krona och de som sköter hemmet är också värda varje krona jag donerar till deras fantastiska verksamhet.

Lilla Malva har bott här ett dygn nu, men är fortfarande rädd och har gömt sig i musikrummet. Där får hon vara tills hon blir modig nog att komma fram. Där finns allt hon behöver, inklusive mat, vatten och låda. Jag är inne och pratar med henne då och då, men hon ligger bara stilla och tittar på mig och ser ut som om hon inte vet hur hon skall göra. Nå, jag har även bestämt mig för att adoptera en kattkompis till henne och henne kanske jag kan hämta på söndag eller under veckan. Det skall nog underlätta allting och jag vet att hon är kelen i alla fall, så jag får en katt att pussa och krama till att börja med – men sedan kommer Malva att släppa på allt och bli lika go hon. Den saken är jag säker på. Jag har inte bråttom, så hon får ta all tid hon behöver på att bli hemtam här hos mig. Nu är jag i alla fall inte ensam längre och det känns faktiskt bra.

Saknaden efter Lilly och Nemi kommer aldrig riktigt att gå över och jag saknar fortfarande Malin efter snart elva år. Så är det med katter. De tar ens hjärta och stannar där för alltid.