Så kom dagen som jag fruktat. Alldeles för fort och för tidigt. Jag hade räknat med ytterligare några år innan jag var tvungen att fatta beslut om att låta ytterligare en katt få sova. Men så blev det inte. Att Lilly inte mådde bra blev klart för en kort tid sedan och det gick fort utför. Snart märktes det tydligt att något var fel och det var dags att ta hjälp av veterinären. Troligen började det mycket tidigare och kan förklara varför jag tyckte att hon blivit lite extra ”pappasjuk” helt plötsligt. Kanske var det hennes sätt att säga ”jag mår inte så bra, längre.”
Njursvikt, visade det sig bero på och i valet att låta henne leva en tid till och kanske ha ont, eller att låta henne sova, så valde jag det senare. För hennes skull. Hon skrek hela vägen i bilen till Ulvsby, för hon hatade att åka bil. Det gjorde hon klart redan när Jimmy och jag hämtade henne i Sälen för snart sexton år sedan och det blev inte bättre mot slutet. Så när veterinären slutligen ställt sin diagnos och frågade om jag ville ta med henne hem och fundera en tid, så var detta en stor faktor i beslutet. Skulle jag låta henne åka bil hem, bara för att åka tillbaka en tid senare. Hur mycket längre fram diskuterade vi inte, men en vecka eller två… Nej, det vore grymt tyckte jag. Grymt att plåga henne med två extra bilresor för att jag älskade henne och ville ha henne kvar.
Så jag valde att låta henne sova, av samma anledning. Jag älskade henne. När man har djur skall man inte ha favoriter, men det blir lite lätt så ändå, utan att man menar det och Lilly var nog min favorit på sitt sätt. Hon var, för det första, mer kelsjuk än vad Nemi är och vi hade våra rutiner med godis och annat, som bara var våra. Nemi sover alltid hos mig om natten, det gjorde Lilly nästan aldrig, även om det hände och jag har försökt ge dem pussar och kramar i samma mängd, även om Lilly kanske fick en extra då och då.
Men, nu skall jag och Nemi ta oss igenom de sista av hennes år tillsammans, utan Moster Lilly. Det kommer att ta sin tid att smälta att vi bara är två nu, men vi klarar det. Tillsammans har vi varandra och även om jag, som sagt, försökte att inte ha en favorit, så lär ju Nemi få 100% nu och inte 49%. Har hon märkt att Lilly saknas? Ja, det tror jag. Hon gick runt och letade igår, några timmar efter jag kom hem med den tomma kattburen – igen. Det är ju andra gången det händer och det kommer bli en tredje och sista. Så nu tar vi en dag i sänder och tar hand om varandra. Kanske lever Nemi i många, många år ytterligare. Kanske inte. Oavsett vad så skall jag se till att hon inte plågas och ta ett sista beslut. När den dagen kommer.
Farväl, Lilly. Vi hade många år tillsammans och minnet av dig kommer att finnas hos mig till det är dags för mig själv att sova och vi alla kan ses igen.
